Ett utklipp från Flammans kulturdel för ungefär ett år sedan blev början till en radiodokumentär om sprängningen av Flamman för Gunilla Bresky, producent på Sveriges radio. Klippet var en kort intervju med Ruth Bohman som var med på begravningen av offren för attentatet.
Gunilla Bresky läste intervjun och sparade den. När det en tid senare blev aktuellt på Sveriges radio att göra en dokumentär om attentatet plockade hon fram det igen.
– Jag behövde någon som kunde berätta om den här tiden. Det blir lätt väldigt svaga minnesfragment och spekulationer när det rör sig om något som hände för så pass lång tid sedan. Ruth Bohman kan berätta både personligt och medryckande.

Våldsam brand
Hennes man, Ivan, var aktiv kommunist. Ruth Bohman, som idag har fyllt 96 år, brukade skriva kåserier för Flamman, som då hette Norrskensflamman. I dokumentären berättar hon om hur hon blev bjuden till redaktionen och på så sätt träffade de som senare mördades.
Attentatet ägde rum natten till den tredje mars 1940. Det var under finska vinterkriget och stämningen mot kommunister var mycket hätsk. Flamman rapporterade om kriget och gjorde avslöjanden om den önskan som fanns bland en del svenska militärer om att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida.
Innan sprängningen hade det gjorts misslyckade försök att stoppa utgivningen av tidningen, bland annat genom att försöka strypa pappersleveranserna och begära att Flammantryckeriet skulle användas för militära ändamål. Gärningsmännen bakom sprängningen var stadsfiskalen Ebbe Hallberg, en journalist på Norrbottens-Kuriren vid namn Gunnar Hedenström, kapten Uno Svanbom, tre fänrikar, samt en värnpliktig. Genom att smyga sig in i tryckeriet, aptera stora mängder trotyl på tryckpressarna och tända på, startade man en våldsam brand i Flammanhuset.
Förutom redaktion och tryckeri, fanns även bostäder i det gamla trähuset. De boende på tredje våningen lyckades fira sig ut med hjälp av lakan. Men de som befann sig på andra våningen hade ingen chans.

Milda domar
Fem personer omkom i branden: Artur Hellberg, ekonomi-chef för Flamman, hans maka Alice Hellberg och deras åttaåriga dotter Maj, Svea Granberg, korrekturläsare på Flamman och gift med Valdemar Granberg, annonschef som vid den tidpunkten var internerad vid kommunistlägret i Storsien, samt deras son Torgny, tolv år.
Trots att attentatsmännen planerat att stadsfiskalen skulle lägga ut villospår i utredningen greps de skyldiga en dryg månad efter mordbranden. De menade att det inte varit deras avsikt att döda någon. De åtalades heller aldrig för mord, utan blev så småningom dömda för grov skadegörelse på annans egendom, brand och anskaffning av sprängämne med uppsåt att begå grov skadegörelse.
Försvaret fick domstolen att acceptera att sprängningen inte nödvändigtvis hade något med själva branden att göra, utan att det kunde röra sig om en annan gärningsperson som smugit sig in senare och tänt på. Stadsfiskalen förklarades sinnessjuk och slapp straff. De övriga fyra dömdes till mellan två och sju års straffarbete, men ingen kom att avtjäna mer än fem år.

Mycket har gått förlorat
Gunilla Bresky tycker det är synd att mycket information har gått förlorad på grund av att man inte har samlat vittnesmål från dem som var med under den här tiden. Till viss del tror hon det beror på att det är svårt att lyfta fram de mörka minnen som kommunisthetsen, attentatet, interneringarna och senare spionrättegångarna i Enbomaffären, innebär för många. Men hon tror också att det fanns en lite naiv inställning, där man betraktade händelserna mer som en parantes i historien.
– På sjuttiotalet upplevde jag exempelvis attentatet mot Flamman som annorlunda. Framtiden var vår och jag var säker på att detta aldrig skulle hända igen. Så kan jag inte tänka nu. Vi vet inte vad som händer om ett år. Det finns krafter som kan piska upp vilka opinioner som helst.
Arbetet med dokumentären har fått henne att fundera mer över vilka mekanismer som ledde fram till attentatet och de hätska stämningar som rådde i samhället.
– Det är något som inte bara angår vänstern, utan alla som är intresserade av demokratifrågor.

Attentatet blir pjäs

Magnus Berg har gjort en radiopjäs om attentatet.

Hur kom det sig att det blev en pjäs?
– Jag läste Ann-Marie Ljungbergs bok Mörker stanna hos mig [som pjäsen bygger på reds anm] när den kom och kände att det här är en historia som inte så många känner till.
– Jag tror att det ger många psykologiska nycklar kring varför en människa kan begå ett terrordåd.

Hur resonerar någon som huvudpersonen i din pjäs?
– Utifrån den rädsla som fanns då och hur han resonerade, var det fullständigt rationellt. Men om man bara tar ett steg åt sidan ser man att det är vansinne; att spränga ett tryckeri och blunda för att det finns barn i huset. Sedan kom tidningen ut igen nästa dag och Ryssland slöt fred med Finland en vecka senare.
– Det finns ett revanschistiskt drag hos huvudpersonen, som varit lungsjuk och blivit frikallad, som andra förstår att utnyttja.

Din pjäs utgår från förövarnas perspektiv, var det svårt att närma sig dem?
– Ja, men det är också mitt jobb. Skådespelarna var väldigt intresserade av hur detta kunde ske.
– Det har också varit intressant att sätta sig in i hur stämningen var i Luleå vid den tiden, där det var väldigt uttalade motsättningar mellan nazister och kommunister.