Att inför C H:s 95-årsdag summera hans politiska insatser är detsamma som att skriva en väsentlig del av partiets historia. En födelsedagskrönika om C H är en svår, grannlaga och inte minst vidlyftig uppgift att författa. Vi gör likafullt ett försök. C H är jämnårig med partiet, men träder inte in på den partipolitiska scenen förrän 1941. Men låt oss för ordningens skull börja ge en glimt av C H:s ursprung.
Han har i sin bok Minnen själv berättat hur hans farfar kom till Sverige från Finland över Bottenvikens is. Han kom från ett Finland som härjats av krig och hungersnöd och hoppades på ett bättre liv i Sverige – ”i väster där solen gick ner”. Det var året efter den stora hungersnöden 1867-68 då närmare 100 000 människor omkom i hungersjukdomar.
C H skriver vad farbrodern, den socialdemokratiske riksdagsledamoten Albert Hermansson, berättat för honom: ”Jag tycker om att föreställa mig hur han går över isen. Det är packis på vissa ställen och närmare kusten en del råkar. Men det ligger tjock is på Bottenviken och inga isbrytare har brutit upp rännor. Året är 1868 och han är 18 år. Han har en kamrat med sig. Det är min farfar som är på väg över Kvarken till Sverige. Jag hoppas att vädret var hyggligt. Jag vet inte på vilken punkt de startade vandringen och inte var i Sverige de gick iland. Farfar var från en socken, Storkyro, några mil från Vasa. Han och hans kamrat gick troligen iland någonstans i Norra Ångermanland eller södra Västerbotten. Fågelvägen över Kvarkens smalaste ställe är på kartan sex till åtta mil. Det var ingen promenad man gjorde på dagen. De båda måste övernatta på isen och hade antagligen inget skydd.”
Ett tidigt politiskt minne från skolåren i Sundsvall är arbetarnas reaktion på dödsskotten i Ådalen 1931; hur han från fönstret i klassrummet bevittnade när stadens arbetare demonstrerade mot mördarregeringen. Det som bet sig fast var det allvar och den beslutsamhet som präglade demonstrationståget.
Med den uppväxt och de tidiga erfarenheter och insikter som C H hade var det närmast en självklarhet att han tidigt anslöt sig till arbetarrörelsen. C H var först medlem av SSU, men blev 1941 utesluten på grund av att han, då han kom till Stockholm och högskolan, också blivit medlem i Clarté. C H ansökte då om och fick medlemskap i Sveriges kommunistiska parti. Samma år anställdes han på partiets tidning Ny Dag. Allt detta skedde vid en tidpunkt då Nazitysklands pansarvagnar under stora militära framgångar börjat rulla mot Leningrad och Moskva. Det handlade om att intensifiera ansträngningarna i kampen mot fascismen. Om denna tid i Clarté, under vilken han träffade sin blivande hustru Märta, har C H själv skrivit: ”Hon judinna och jag marxist. Jag förstår idag inte riktigt hur vi vågade.” Trots att äktenskapet ingicks i en mörk och svår tid blev det halvsekellångt med två döttrar, Ann och Eva, och flera barnbarn.
På den tiden kunde partiledningen, som en del av sin kaderpolitik, placera ut sina medlemmar i olika grundorganisationer. C H skickades på förslag av partiordföranden Sven ”Lasse” Linderot som nybliven medlem till partiets grovarbetarklubb. Det sades ibland att man gjorde så för att unga brushuvuden och studenter ”skulle lära sig veta ut”. Det dröjde dock inte länge förrän Valter Andersson, Hjalmar Werner och andra gamla fackliga rävar kunde säga: ”Vi ska nog gå upp till 84:an och prata lite med Hermansson så vi får lära oss lite ekonomi.”
C H arbetade samtidigt under flera år tillsammans med Rodny Öhman i partiets Avdelning för agitation och propaganda (som partiets studieavdelning dåförtiden kallades) innan han blev chefredaktör för Ny Dag.
Under sin tid som chefredaktör för Ny Dag satt han även som partiets representant i 1947 års skattekommitté, som kom att föreslå en rad genomgripande förändringar av det svenska skattesystemet och där den i alla politiska läger respekterade finansministern Ernst Wigforss var ordförande.
Under 1950-talet började C H även sitt stora arbete med att undersöka det svenska kapitalets koncentration och centralisation. I den till synes permanenta högkonjunkturen under de första efterkrigsdecennierna avhånades C H till en början i den borgerliga pressen. Ekonomi och politik hörde ju inte ihop. I varje fall inte på det sätt som C H menade. Ägandet hade ingen relevans när det gällde politiska maktförhållanden. Fel och irrelevant, sades det. Några menade att det handlade om vanlig svensk avundsjuka riktad mot framgångsrika affärsmän. Något decennium senare fastslog dock den statliga Koncentrationsutredningen att C H i allt väsentligt haft rätt. C H hade varit steget före. Inte så konstigt att Gunnar Myrdal, under en paus under en konferens på Kuba, där även C H deltog, vände sig till Castro, pekade på C H och sa: ”Den där killen var en av mina bästa elever vid universitetet.”
Att bedriva forskning och göra analyser är en sak. En helt annan är att samtidigt bedriva politisk praktik och i det avseendet stötte C H på motstånd och svårigheter. På 1950-talet, när han som medlem av verkställande utskottet (VU) förslog att man helt skulle avbryta den studieverksamhet som bestod i att man sände unga partikamrater till Sovjet och DDR, mötte han både ett oväntat och kompakt motstånd. Studieverksamheten där hade en tendens att skapa ett ideologiskt beroende, menade C H. Likafullt ändrade VU ståndpunkt bara något år senare.
Ett annat tillfälle då C H drabbades av en svår besvikelse var i samband med Sovjetunionens militära inmarsch i Ungern i oktober 1956. C H höll tidigt ett anförande i Medborgarhuset där han påpekade att det ungerska partiet hade begått en rad grova misstag, men förklarade också att det fanns anledning att notera att yttre krafter försökte utnyttja läget i Ungern för egna syften. Hans analys av den politiska situationen var noggrann och välavvägd och kritiken av Rakosiregimen hård. Partiets verkställande utskott godkände också C H:s analys.
Vid partistyrelsens möte en tid därefter förändrades dock partiets uppfattning. Huvudansvaret för Ungernrevolten bars inte av Rakosiregimen utan var i första hand en följd av yttre inblandning i Ungerns angelägenheter. Partistyrelsen bytte alltså fot.
Denna omsvängning var en ordentlig chock för C H och han har senare berättat att han vid den tiden var på väg ut ur partiet. Under ett år satt han i protest tigande på alla VU:s möten.
Trots Ungernrevolten kunde man i och med det sovjetiska partiets 20:e kongress, där Chrustjov brännmärkt Stalins brott, ana ansatser till förändring. Tendenser till nytänkande började göra sig gällande inom den kommunistiska rörelsen. C H var mycket tidigt en av företrädarna för dessa. Socialismen i Sverige måste grunda sig på svenska förhållanden och den svenska arbetarrörelsens erfarenheter och arbetssätt. Ungefär samtidigt myntade ordföranden i Italiens kommunistiska parti, Palmiro Togliatti, uttrycket polycentrism. Moskva kunde inte längre vara något självklart centrum eller någon riktkarl inom den kommunistiska rörelsen. Traditionen från Komintern och Kominform måste få ett slut. Varje parti måste välja sin egen väg till socialismen.
SKP hade under det kalla krigets första årtionden och Hilding Hagbergs ledning hamnat i en svår politisk isolering, som det nu fanns möjligheter att bryta. Partiledningen utsattes för hård kritik – inte minst från ungdomsförbundet och unga partimedlemmar, vilka författade ett för tiden mycket kritiskt
brev till partiledningen, där man krävde att den måste förnyas. Kritiken gav resultat. C H valdes 1964 till ny partiledare för SKP. Följande år presenterade han i boken Vänsterns väg mål och metoder för hur partiets politik kunde förnyas och hur svenskt politiskt liv skulle kunna vitaliseras.
Men vägen till förändring låg inte helt öppen. Dörren stod bara på glänt. Större delen av det gamla gardet satt kvar i partistyrelsen. C H stöddes av en minoritet i partistyrelsen. Ett svårt läge om man ville genomföra en förnyelse.
En av de frågor, i vilken man kunde se tydliga meningsskiljaktigheter, var namnfrågan. De krafter som ville förnya partiets politik ville byta namn på partiet och förändra dess karaktär. Det som många såg som modell var SF-partierna i Norge och Danmark. Andra betonade partiets identitet och traditioner och motsatte sig en ändring. Få var dock de som ville se en splittring. Kongressen 1967 enades om en kompromiss, för vars tillkomst Kjell E. Johansson, tidigare ordförande i partiets ungdomsförbund, spelade en viktig roll. Det blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK).
Sedan några år hade vid den här tiden den sino-sovjetiska konflikten börjat påverka diskussionen inom den svenska vänstern. Inom partiet hade en fraktion formerat sig, som orienterade sig i riktning mot den linje som fördes av Kinas Kommunistiska Parti (KKP). Man riktade skarp kritik mot Chrustjovs tal om Stalins förbrytelser. KKP menade att Sovjetunionen i sin ekonomiska politik och utrikespolitik blivit ”socialimperialistiskt”. Denna fraktion inom VPK organiserade en egen studieverksamhet med udden riktad mot partiets huvudlinje och C H Hermansson, vilken utmålades som förtappad reformist och revisionist. Samtidigt fanns det andra som ansåg ungefär detsamma om C H utifrån helt andra utgångspunkter men ställde sig på Sovjetunionens sida i den sino-sovjetiska konflikten. Vid 1967 års kongress lämnade den Kinainfluerade fraktionen partiet och bildade KFML, medan den fraktion som orienterade sig mot Sovjet stannade i partiet. Trots meningsskiljaktigheterna antog kongressen ett program som tydligt proklamerade partiets självständighet både när det gällde förhållandet till socialdemokratin och till utvecklingen i de socialistiska länderna. Trovärdigheten i detta ställningstagande kom att hårt prövas redan följande år.
1967 utbröt Hamnarbetarstrejken i Göteborg. En ny generation som intresserade sig för situationen i andra delar av världen hade vuxit fram. Unga människor blev socialt engagerade och arbetade i olika alternativ-, student- och solidaritetsrörelser. Vietnamkriget rasade och befrielserörelserna i Södra Afrika började växa sig starka. I denna tid av rörelse, upptäckter av nya eller förbisedda problem och vidareutveckling av olika undanträngda socialistiska teoribildningar uppstod ideologiska motsättningar och teoretisk och politisk oreda. Samtidigt ökade sympatierna för VPK och man kunde förvänta sig en valframgång för partiet. Sannolikt hade en sådan inträffat om inte Sovjet en månad före valet 1968 marscherat in i Tjeckoslovakien.
C H väcktes på morgonen den 21 augusti 1968 av en hord journalister som knackade på hos honom i svinottan och överraskade honom med nyheten om inmarschen och hade oförskämdheten att på stående fot avkräva honom om en omedelbar kommentar. Det fick de inte. Den kom på förmiddagen efter kontakter med VU. C H hade då fått enhälligt stöd för ett uttalande där det sovjetiska agerandet fördömdes som ett brott mot den nationella självbestämmanderätten. Han förklarade också att Sverige borde ”frysa” de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen.
C H:s och det svenska partiets uttalande vållade stor uppståndelse i svensk media. Senare under dagen när C H skulle intervjuas för tv frågade han hur mycket tid man hade för inslaget. Intervjuaren Åke Wilhelmsson svarade: ”Idag Hermansson har vi all tid världen.”
C H:s och VPK:s skarpa uttalande vållade också uppmärksamhet och gehör i andra kommunistiska partier. Efterhand kom en bred strömning inom den europeiska vänstern att formeras, som hade en politik likartad VPK:s. Göran Therborn har till exempel menat att C H var den förste eurokommunisten flera år innan fenomenet namngivits av Santiago Carillo och Enrico Berlinguer börjat tala om ”den historiska kompromissen”.
Den eurokommunistiska linjen innebar ett nytt synsätt i en rad frågor såsom till exempel marxistisk statsteori, förhållandet mellan reform och revolution och förhållandet kommunistiska partier emellan.
De eurokommunistiska inslagen i VPK förblev dock inte oemotsagda. Det dröjde inte länge efter inmarschen i Tjeckoslovakien förrän mer traditionalistiskt inriktade grupper i partiet började opponera sig mot partiets huvudlinje och samlade sig kring tidningen Norrskensflamman. Man kritiserade C H och partiledningen för att man var dåliga proletära internationalister och menade att C H haft fel i sin kritik av inmarschen. Senare angrep man också partiets ställningstaganden i kärnkraftsfrågan. Det blev häftig diskussion på partiets kongress 1969, då C H i ett anförande ansåg sig föranlåten att använda kraftuttryck och förklarade att ”Någon djävla ordning måste det vara även i ett kommunistiskt parti.” (Pelle Holm, författare till uppslagsverket Bevingade ord lär på kvällen samma dag ha insett betydelsen av denna språkliga innovation och antecknat uttrycket inför nästa upplaga.) Som partiledare fick alltså C H, förutom att kämpa med borgerligheten och olika vänstersekter, också en fraktion inom partiet att hantera. Och den fraktionen kritiserade partiets linje inte bara internt utan även externt i Norrskensflamman.
Det var uppenbart att gruppen kring Norrskensflamman även hade stöd av SUKP, SED och en rad andra partier som inte respekterade partiets självständighet utan blandade sig i VPK:s inre angelägenheter. Striden mellan fraktionen kring Norrskensflamman och partiledningen, som på allvar startade 1968, avslutades först 1977, då gruppen kring Norrskensflamman bröt sig ur partiet och bildade APK.
I det här sammanhanget bör det sägas något till dem som i tid och otid erinrar om de hyllningsord som C H fällde som en del i begravningsritualen vid Stalins död. Inom parentes sagt låg Tage Erlander inte särskilt långt efter i sin kommentar till Stalins död. Erinringarna görs i politiskt syfte och man avfärdar C H:s självkritik som munväder. Nu är det emellertid så att verklig självkritik inte är någon sorts läpparnas bekännelse eller muntligt framförd avbön. Verklig självkritik innebär förpliktelser. Något måste göras i handling. Och på den punkten har C H varit mycket omsorgsfull. Få politiska ledare inom den kommunistiska rörelsen har gjort mer för att föra sitt parti bort från stalinismen än han.
Han tillät dock inte partiets ledning att tillgripa uteslutningsinstrumentet utan använde istället tålmodig argumentation för att vinna motsträviga kamrater inom partiet för sin ståndpunkt.
C H var lyhörd för opinioner i en lång rad frågor. Under hans tid som partiledare uppmärksammade man tidigt nya strömningar inom kvinnorörelsen. Mycket kraft ägnades åt att utveckla kampen för jämställdhet och kvinnans frigörelse. Partiledningen gav genom studieverksamheten en viktig signal till partiets medlemmar att ägna särskilt uppmärksamhet åt jämställdhetsfrågor. Långa och livliga diskussioner följde inom partiet, som pågick i många år innan feminismen blev vedertaget begrepp, först inom partiet sedan i samhället i övrigt. C H tog till sig åtskilligt av vad unga feminister hade att tillföra. Själv var han naturligtvis barn av sin tid. Han
berättade på sin 90-årsdag att han under många år plågats av en svår skamkänsla för att han inte gjort mer för att hans hustru Märta skulle kunna fullfölja sina medicinstudier.
Att leda partiet i en tid som kännetecknades av ett turbulent vänsteruppsving med yviga ideologiska diskussioner, vildsinta teoretiska utflykter och politiska hugskott men likafullt försöka fatta kloka beslut som kan få stor betydelse för lång tid framåt, är en ohyggligt svår uppgift. Det krävs inte bara analytisk skärpa, historiska perspektiv, tålamod och uthållighet utan också en förtänksamhet av en art som innebär att man inte förlorar riktningen när det gäller att nå mer avlägsna mål.
C H Hermansson avgick 1975 som partiledare, men stannade kvar i partistyrelsen och i riksdagen. Det gav utökade möjligheter att läsa, skriva böcker och inte minst resa runt, träffa folk och hålla föredrag. Som partiledare hade han, om man jämför honom med andra partiledare, varit något av en udda gestalt. I radio och tv uppträdde han på ett avvikande sätt – ledigt, lättsamt och resonerande utan att göra avkall på allvaret i sitt budskap. C H kom att införa en helt ny stil. Trots att han var en typisk intellektuell plockade han ned partipolitiken från en dess höga piedestal och förde in den i människors vardag.
Han har under hela sin tid i partiet varit intresserad av konst och kultur. På 1940-talet tillhörde han gruppen kring Clarté och Kulturfront. Han var 1946 med och skrev partiets kulturpolitiska program tillsammans med Per-Olov Zennström och Bengt Gunnäs, vilket till stora delar också kom att genomföras. Likaså deltog han i författandet av 1978 års kulturprogram. När han avgick som partiordförande bad han om att få bli placerad som suppleant i riksdagens kulturutskott.
Både under tiden som partiledare och tiden därefter har C H alltemellanåt en smula misslynt yttrat: ”För mycket teori har det då aldrig varit frågan om i vårt parti.” Han har praktisk taget alltid varit missbelåten med den bristande teoretiska och ideologiska diskussionen och debatten i partiet. På den punkten lär han nog aldrig bli nöjd. Man kan ju aldrig få för mycket kunskap. 1977 tog C H därför initiativ till bildandet av CMS (Centrum för Marxistiska Samhällsstudier) – en stiftelse som skulle stimulera till vetenskapligt arbete i marxistisk teori och ideologi. Under många år genomförde stiftelsen årligen stora och välbesökta Marxistiska folkuniversitet. En stor del av föreläsningarna och diskussionerna publicerades i bokform på Arbetarkulturs och Tidens förlag eller i partiets teoretiska tidskrift Socialistisk Debatt. Idag är verksamheten något mer modest, men CMS fortsätter ändå tålmodigt att regelbundet organisera seminarier i en rad viktiga ämnen.
När Vänsterpartiet på 1990-talet inte längre ansåg sig ha råd att ge ut Socialistisk Debatt ingick C H i den grupp som övertog utgivningen av tidskriften. Sedermera övergick tidskriften i CMS ägo. C H är idag tidskriftens ansvarige utgivare.
För tio år sedan drabbades C H av ett hårt slag då Märta avled efter en längre tids sjukdom Sjukdomstiden tog C H:s krafter i anspråk. Därefter kom sorgen och saknaden. Idag fortsätter C H dock att följa den internationella ekonomiska och politiska utvecklingen, intresserar sig särskilt för kampen i viktiga maktfrågor, för en utvidgning av demokratin i allmänhet och inom arbetslivet i synnerhet. Iakttagandet och analyserandet har inte upphört och tanken vilar inte.
Inledningsvis förklarade vi att skriva en krönika till C H:s 95-årsdag är som att skriva partihistoria. Mycket har vi tvingats utelämna, såsom partiets agerande under den stora gruvstrejken 1969/70, kampen om energiförsörjningen och kärnkraften, synen på löntagarfonderna, med mera. Att summera ett livsverk som C H:s är inte enkelt. Ska man försöka sig på en sammanfattning kan man säga: C H tillhör den skara av intellektuella politiker och samhällsanalytiker inom arbetarrörelsen som historikern Isaac Deutscher kallade ”de förtänksamma”. I Sverige har de varit sällsynta. Där gör C H sällskap med några få som exempelvis Axel Danielsson och Ernst Wigforss.
