Okategoriserade 07 juni, 2007

Telesur – nu börjar kapitalets mediemakt brytas

Venezuelas beslut att inte förnya RCTV:s marksändningstillstånd har mötts med starka internationella protester, i första hand organiserade av den internationella högern och mäktiga mediekonglomerat. Ty bakom striden runt RCTV står betydligt mer på spel. Venezuela går nu i spetsen för att bryta storföretagens maktmonopol över medierna.

TEGUCIGALPA. ”Att lära känna varandra är att erkänna varandra”, säger aymaraindianen från Bolivia. Han är ett återkommande inslag i programbytena i den nya latinamerikanska tevekanalen Telesur. I bolivianens ord kan man märka ett spår av en ny stolthet som kan illustrera Latinamerika i dag; ett Latinamerika som kan stå på egna ben, ett Latinamerika som söker sin historiska och kulturella identitet för att bygga ett förenat Amerika med social rättvisa. Hindret fram till idag har varit en politisk och ekonomisk modell som dragit ner miljoner latinamerikaner i djupaste fattigdom. För att neutralisera uppflammande upprorskänslor sänder de transnationella tevebolagen dokusåpor från tidiga morgonen till midnatt. Ungefär tre gånger om dygnet sänder de 30 minuter nyheter, oftast fabricerade av de stora nyhetsbyråerna och stenhårt politiskt redigerade. En dramatisk händelse i Rio de Janeiro, Lima eller Miami får inte överstiga en minut. Nyheten från de transnationella massmediafabrikanterna ska inte ifrågasättas, bara konsumeras, och helst via teve.
– Hollywood producerar 80 procent av alla filmer i världen men i Latinam- erika är 98 procent av alla visade filmer från denna ägarproduktion, säger Yuri Pimentel, vice chef för Telesur i ett debattprogram om mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.

Han skulle kunna ha tillagt att dessa fil­mer produceras av 7-8 mediagrupper, storföretag i USA som kontrollerar nästan all media i världen; nyheter, underhållning för alla åldrar, såpor, internet, böcker, tidskrifter av alla dess slag för att nå specifika målgrupper. Han skulle också kunna ha tillagt att Telesur än så länge har stora svårigheter att nå ut med sin produktion som går på tevekabel, kontrollerad av andra.
– Nittionio procent av telekabelmarknaden baserad på fiberoptik kontrolleras av VTR, ett dotterföretag till GlobalCom. Och vem äger GlobalCom? Jo mediamagnaten Rupert Murdoch som äger eller dominerar massmedia på alla dess nivåer i USA, Latinamerika, Australien, Storbritannien, Italien, och så vidare, säger Ernesto Carmona, ordförande för Chiles Journalistförbund, ledamot av den latinamerikanska Journalistfederationen FELAP:s styrelse och expert på mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Chávez hade ända sedan sin valseger 1998 varnats av sina egna för att han måste göra något för att sätta stopp för den massiva misskrediteringskampanjen mot hans regering. Efter statskuppen krävde hans egna anhängare på basnivå i fattigområdena en stängning av öppet antidemokratiska kanaler. Men Chávez sa denna söndag att Revolutionen skulle starta sin egen tevekanal som skulle ta upp kampen mot dem som vill manipulera människorna. Motkraften mot denna ytlighet och passiviserande av människor från det privata mediamonopolet inleddes den 24 juli 2005 när Telesur startade.
Som reporter hajade jag till, medveten om de enorma kostnader som det innebär att starta en tv-kanal och dessutom en kontinental kanal. Men om pengar kanske är den sekundära frågan så handlar det också om kvalité, om att attrahera tittaren att swappa över från CNN till Telesur, från såpoperan till ett utbildningsprogram om Inkaindianerna, från MTV till dagens progressiva rappare i fattigkvarteren i Buenaventura. Och, framför allt – hur skulle Chávez undvika att Telesur förvandlades till ett typiskt mediokert vänsterprojekt med ett massa babbel som tröttat mer än en person på detta klot?
Utmaningen var gigantisk. Ska jag vara ärlig trodde jag inte ett smack på Chávez’ framtidsoptimism. Han skulle bita i sten, tänkte jag.
Men närmare två år efter starten har Telesur kommit långt. Efter en joggingrunda på kullarna ovanför Tegucigalpa slår jag på Telesur vid halv 7-tiden på morgonen. ”Noticias del Sur”, nyheter från Syd, heter Telesurs nyhetsprogram som sänds i två format varje timme; ett fem minuters och ett 30-minuters sammandrag. Under de två åren sedan starten har det redaktionella innehållet och det grafiska skalet förbättrats dramatiskt. Om CNN:s spanskspråkiga nyhetsprogram är oerhört skickligt upplagda och framförda, är Telesurs faktiskt ett snäpp bättre.
Jag blev positivt överraskad redan för ett halvår sedan när Telesur plötsligt dök upp på Kanal 8 bland 125 andra kanaler som jag kan se på Mayavision, mitt honduranska kabeltevebolag. Att det ägde rum två veckor innan presidentvalet 2006 i Venezuela gjorde inte saken sämre. Konkurrenten Globovision, en stenhård anti-Chávezkanal i Venezuela hade knuffats bort från kanal 8 till kanal 102. Kanal 15 är Venevisión, en kanal som tillsammans med Globovision och RCTV utgjorde de mediala konspiratörerna i statskuppen 2002.

Nyheterna denna dag handlar om att Bolivia har tagit kontrollen över exporten av oljeproduktionen. Reportern Freddy Morales gör inte bara ett referat av händelsen. Han beskriver också kortfattat men initierat bakgrunden till varför man tar över exporten och hur mycket nationen kommer att tjäna på det. Tittaren får en känsla av ”Aha! Varför har inte Bolivias politiker gjort det tidigare”?!
Från Argentina rapporterar Telesurs korrespondent att rasande resenärer nästan bränt ned en järnvägstation. Konfrontationen är ett resultat av den förre presidenten Carlos Menems privatiseringar under 1990-talet. Det privata järnvägsföretaget vägrar att investera och underhålla. En vecka senare framträder Argentinas president Nestor Kirchner och dundrar mot den nyliberala modellens privatisering och förklarar att hans regering har beslutat att säga upp koncessionen med företaget som annars skulle ha upphört 2026.
I Colombia fortsätter skandalen med företag och politiker som använt terrorn från dödsskvadronerna AUC för egna politiska eller ekonomiska intressen. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso lägger papperna på bordet och säger för första gången att ”paramilitären är statspolitik, skapad av den politiska och ekonomiska eliten och underhålld av militären”. Reportern intervjuar anhöriga till offren för dödsskvadronerna och namnger de nationella och multinationella företagen som utpekas som AUC:s finansiärer.
Jag jämför inslaget med den största privata tevekanalen Caracols morgonnyheter och konstaterar snabbt att Caracol föredrar att tala om president Uribes problem med att få igenom ett frihandelsavtal (TLC) med USA och rasar mot demokraternas ”krokben” i kongressen. Caracol låter också Uribe dundra mot Colombias fackföreningsledare som reser till USA och ”ljuger om antalet mördade fackledare”. Naturligtvis säger inte Caracol ett ord om att Santodomingogruppens företag är delaktig i finansieringen av dödsskvadronerna, vilket Mancuso erkänt. Caracol-TV ägs av industri- och finans magnaten Mario Santodomingo.
Telesurs nyheter produceras nästan uteslutande av de egna korrespondenterna. Kanalen har korrespondenter i Latinamerikas alla huvudstäder samt i Washington. Skillnaden mellan CNN och Telesur består i den politiska redigeringen, den politiska plattformen och det politiska målet. Och Telesur hycklar inte, som den förkrossande majoriteten av massmedia i dess ”oberoende” former gör: Telesur är en politisk kanal som ska vara ett verktyg och instrument i kampen mot nyliberalismen och för den latinamerikanska integrationen, ge människorna på den här kontinenten en möjlighet att ta del av den verklighet de själva är delar utav och aktivt forma en ny framtid. Språket utgör en viktigt del av Telesurs framgång. Programledarna talar sitt respektive lands speciella dialekt av spanskan. Kvinnorna utgör en majoritet. Jag blir nästan perplex över hur säkra och oerhört politiskt skolade de är till skillnad mot silikonmodellerna i de nationella tevekanalerna.
– Jag måste ha en tv-ruta med kvalité som inte bara attraherar mig utan som också kan konkurrera, sa Aram Aharonian, högste redaktionelle chef för Telesur när kanalen startade för snart två år sedan, och tillade:
– Den som trott att CNN eller spanska (TVE) har en dålig kvalité i sitt utbud har helt missuppfattat saken för de producerar utomordentligt bra program. Visst har de ett budskap som vi inte gillar, men de vet sitt mål, de vet vad de vill och hur de vill utforma detta[1].

Aharonian hävdade med sarkasm i tonen att Telesur måste inta en helt annan inställning till vad som gängse har betraktats som ”alternativa media”.
– Vi tror inte på talet om att vara alternativ innebär att vara marginell. Vi är i stånd i att göra ett kvalitativt språng och det alternativa kan visst vara i massomfattning. Jag är inte nöjd med att bara nå tre procent av befolkningen om jag har möjligheter att nå 100 procent. Men hittills har man lämnat det massiva i händerna på det privata på grund av missuppfattningen att om media är i massomfattning är det i privata händer. Med den uppfattningen skulle vi nöja oss med en liten alternativ radiosändare som når 100 personer när vi med nästan lika stora ansträngningar kan nå 100 miljoner personer.
Första editionen av ”Agenda del Sur” – Sydagendan – startar. Argentinskan Lourdes Zuazo och chilenaren Mario López tar under 30 minuter upp ett dagsaktuellt tema som de går igenom grundligt. Först en bakgrundinformation och sedan inbjudna experter på temat. Och ”experterna” utgörs ofta av bonde- eller indianledare, fackföreningsfolk, ministrar, intellektuella eller progressiva ekonomer.
Denna morgon analyseras det enorma motståndet i Costa Rica mot att ingå ett frihandelsavtal (TLC) med USA. Temat har under hela veckan förberetts ingående och oerhört pedagogiskt i fyra 30-minutersprogram i ”Videoteca contracorriente”, ett dokumentärprogram med aktuella politiska händelser, porträtt av olika personligheter, allt med en kritisk och progressiv vision.

Tankarna går tillbaka till CNN igen och konstaterar att där är de stående analytikerna för det mesta representanter från Rockefellers Citybank eller Andres Oppenheimer, knuten till The Miami Heraldgruppens lokala mediaimperiumsom alltid är fientliga mot den latinamerikanska politiska utvecklingen.
Den spanske journalisten Pascual Serrano, grundare av webbportalen Rebelion och redaktionell rådgivare till Telesur, sammanfattar CNN-journalistiken:[2]
– CNN gör en utomordentlig bevakning med kameran över upproret i Quito, Ecuador. Därefter placerar det fyra USA-analytiker i soffan som säger vad det var som hände och vad det (Ecuadors folk) måste göra. En historia växer inte fram som en svamp efter ett regn utan har alltid en bakgrund.
Med Telesur har tittarna för första gången fått helt nya och andra nyheter. Och det som gör denna nya tevekanal trovärdig är att sanningen konfronteras med olika aktörer. RCTV:s ägare Marciel Granier intervjuas, politiska fiender till Chávez, Evo, Rafael Correa, fiender till den kubanska revolutionen och Fidel Castro kommer alla till tals i Telesur.
Den politiska konfrontationen och händelseutvecklingen i Latinamerika går rasande snabbt och på plats finns Telesur. För medlemmarna i ALBA, Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua handlar det om en kamp på liv och död, att skapa utrymme och förutsättningar att på massbasis nå ut till sina landsmän via radio och teve. Därför förlängdes inte markkoncessionerna för RCTV utan övertogs av den nya offentliga tevekanalen Teves, vars programutbud kan liknas vid en Utbildningsteve 24 timmar om dygnet. Allt material ska produceras av venezuelanska oberoende teve- och filmproducenter i allians och i samarbete med lokala och regionala alternativa teveproducenter. Genom att reducera det privata massmediamonopolet i Venezuela till 80 procent demokratiserar regeringen i motsvarande grad utbudet.
President Rafael Correa i Ecuador är inne på samma spår. En översyn av hur och till vem och från vem markkoncessionerna har gått till det privata monopolet i landet ska nu genomföras. Nicaragua är från den 11 mars i år också associerad medlem i Telesur och kommer innan detta års slut att ha skapat en markbaserad kanal för Telesur. Men redan nu sänder Telesur 20 timmar producerat material från det centralamerikanska landet.
– När vi ser på problematiken för folken som strider för att bli fria måste vi se den i termerna av ett befrielsekrig. Därför bör en antiimperialistisk världsfront och ett informationsnätverk integreras. Detta bör ägna sig till att avslöja den information som de förhärskande mediakrafterna representerar och skapa en ny socialistisk ordning på kommunikation och informationsområdet, sa Telesurs vice styrelseordförande Yuri Pimentel när Telesur arrangerade en tvådagarskonferens i slutet av maj om massmedia.
Detta är bakgrunden till den desperata och massiva internationella reaktionen från RCTV:s högerliberala fränder i den internationella högern. Mediekonglomeraten är oerhört nervösa över händelseutvecklingen i Latinamerika för de ser nu att deras politiska och ekonomiska mediamonopol är hotat genom den explosion av nya demokratiska medier som dykt upp.

Telesurs verksamhet har ifrågasatts och misstänkliggjorts[3] av massmediamonopolen i såväl Syd- som i Nordamerika som är anslutna till SIP, det Interamerikanska pressällskapet med säte i Miami. Att SIP, som leds av eliten inom USA:s media, är starkt antikubanska men nu också starkt kritiska till utvecklingen i Venezuela, Bolivia och Ecuador, är ingen tillfällighet.
En av SIP:s vice ordförande är Enrique Calderon Santos, chefredaktör för Colombias enda heltäckande dagstidning. Santos är även släkt med Juan Manuel Santos och Francisco Santos, försvarsminister respektive vicepresident (tjänstledig chefredaktör på El Tiempo) i Colombia. Om Santosklanen och deras tidning brukar colombianen säga: ”El Tiempo tillsätter och avsätter presidenter”, en illustration till den enorma makt denna familjeklan har i Colombia. Den colombianska militära underrättelsetjänsten uppgav till samma tidning att ”i kanalen ges utrymme till element som knyts till den nationella och internationella terrorismen och den (Telesur) uppvisar en för Colombia negativ bild”.
Som en kulmen på denna i Colombia farliga misskrediteringskampanj greps i slutet av förra året Telesurs Colombiakorrespondent Freddy Muñoz, 35, av säkerhetspolisen. Denna anklagade honom för att vara sprängämnesexpert för FARC-gerillan. Muñoz satt fängslad i nästan två månader innan han släpptes med den vanliga frasen: ”I brist på bevis”. En fängslad kvinnlig gerillasoldat hade tvingats till att peka ut Muñoz men när det offentliga förhöret ägde rum tog hon gråtande tillbaka anklagelserna.
Det som setts som mest allvarligt från Vita huset är Telesurs samarbetsavtal om ”ömsesidigt utbyte av programtekniska erfarenheter och journalistisk fortbildning” med den Qatarbaserade tevekanalen al Jazeera från och med början av 2006.

Den 20 maj genomförde delegater för över 300 alternativa radiostationer en tre dagar lång konferens i Caracas. Några dagar senare var det dags för lanserandet av ”Radio del Sur”. Det är Telesurs motsvarighet inom etermedia. På plats fanns representanter från hela Latinamerika men även från andra delar av världen, bland annat Sverige, som kommer att ansluta sig som en del av Sydradion. Det är detta gigantiska nätverk av frivilla medarbetare som utgör Telesurs och Radio del Surs styrka, en enorm källa av samlade erfarenheter som i dess slutliga produkt kommer att berika varandra och ge tittaren eller lyssnaren helt andra perspektiv över sin egen verklighet och framtid.
Telesur ska nu också kunna ses i Europa om 3-4 månader, berättar Pascual Serrano. Möjligheterna att bredda utbytet i Latinamerika kommer också att förbättras dramatiskt efter att Venezuela i samarbete med Kina skjuter upp en kommunikationssatellit, Simon Bolivar, andra hälften av 2008. Därmed bryter landet för första gången kontrollen som de transnationella bolagen har över denna del av världen. Med satelliten ska Telesur, ALBA-TV, Radio del Sur och andra medier kunna ses eller höras i andra världsdelar, som till exempel Europa och USA.
Chávez var nog inte på hal is den där söndagen när han avslöjade planerna på att skapa en latinamerikansk tevekanal som skulle utmana CNN och FOX. Det blev nog Emanuelsson som i slutändan fick bita i sten, trots bra odds.

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)