– Vi har gjort stor skillnad. Det har verkligen varit betydelsefullt på alla plan att vi kämpat för de här frågorna.
Det säger en av vänsterpartiets kvinnopolitiskt ansvariga, Marianne Ericsson. Hon menar också att Feministiskt initiativ står för en helt otillräcklig analys.
I maj firar vänsterpartiet tio år som feministiskt parti. Det var det första riksdagspartiet som förde in feminismen i sitt program. Det stora jubiléet hålls i Skåne.

”Avgörande för kvinnors liv”
Marianne Ericsson sitter i vänsterpartiets verkställande utskott och är en av de kvinnopolitiskt ansvariga.
– Vi vill passa på under jubiléet att sätta fokus på vad ett feministiskt program faktiskt innebär. Feminismen är ju avgörande för kvinnors liv. Vi vill också visa att vi har roligt i vårt parti. Det är häftigt vi var det första feministiska partiet – och som jag ser det också först med att jobba politiskt med feministiska frågor. Det är inga andra som försvarar välfärden som vi gör.
På vilket sätt hör välfärden ihop med feminism?
– Det handlar om fördelningen mellan betalt och obetalt arbete. Kvinnokampen har genom tiderna alltid haft fokus på att sådana frågor. Jag var hos vänsterpensionärerna som hade samlat affischer genom tiderna. Det syntes att det alltid handlat om att uppvärdera hemarbetet, göra kvinnor ekonomiskt oberoende, höja kvinnors löner, kvinnor på arbetsmarknaden och så vidare. Naturligtvis handlar det också om kvinnors rätt till sin kropp och sin sexualitet. Men välfärdsfrågor är starkt kopplade till kvinnors arbete. Och vi har visat att det går att förändra, även om det fortfarande finns mycket kvar att göra.

Ideologisk bas
Vad tycker du om andra feministiska rörelser, så som Feministiskt initiativ till exempel?
– Man kan inte bara titta på en endaste sak, som kön. Feminismen måste ha en ideologisk bas. Det syns ju på skillnaden mellan folkpartiets feminister och vänsterpartiets feminister – vi har helt olika ideologier. Det handlar om både klass och kön, man kan inte tappa bort det ena. Vad ska man tycka om skatter, välfärd och så vidare, om man inte har en ideologisk bas?
Är alltså Birgitta Ohlsson en bättre feminist än Gudrun Schyman?
– Birgitta Ohlsson har lättare att driva sina politiska frågor, för hon har två ben att stå på.
Hur ser du på vänsterpartiets utveckling fram till att feminismen fördes in i programmet?
– Det har varit en jättelång kamp som inte alltid varit särskilt rak utan ganska krokig. Se på vad Evy Gunnarsson skrivit om kvinnokampen i partiet 1917–1947. Rätt till sin egen kropp och rätten till arbete och egen försörjning var frågorna redan då. Det har varit kvinnornas kamp. Arbetarrörelsen har inte alltid erkänt att det finns en kvinnokamp vid sidan av klasskampen. Ylva Waldermarsson vid Södertörns högskola skriver om LO:s kvinnoråds kamp som påminner om vår. Det var lite vid sidan av, som kvinnorna drev sina frågor. Det var en lång rörelse och lång process. Den fick en skjuts i slutet av 1960-talet då medvetenheten kom om att kön är politiskt. Det handlade bland annat om dagisplatser och rätt till abort. Men det är en lång väg.

Gubbvälde kvar
Marianne Ericsson medger att det fortfarande finns en motsättning mellan klasskamp och kvinnokamp kvar idag.
– Inte i partiet som parti, men det finns enskilda medlemmar som har den synen och svårt att ta till sig det här med feminism. Men att vara socialist räcker inte, man kan inte välja bort feminismen eller vara feminist light.
Vid flera tillfällen har det kommit fram kritik, både internt och utåt, mot ett kvarvarande ”gubbvälde” i vänsterpartiet. Det är främst unga kvinnor som fört fram detta, senast när två unga ledamöter hoppade av partistyrelsen.
– Jag kan förstå unga kvinnor, som stöter på ett motstånd kring saker de tagit för givet. De upplever att de stöter pannan blodig. Det är inte alltid man vill arbeta parlamentariskt för man vill att saker ska ändras väldigt snabbt. Men jag tror på konceptet ”partiet” – att jobba i partiet med de här frågorna hela tiden. Det är jätteviktigt, man kan inte släppa de feministiska frågorna och tro att det rullar på av sig självt. Men det är tröttsamt och det förstår jag att många tycker.

Nyutgåva av program
Till tioårsjubiléet ryktas det om att det kvinnopolitiska programmet ska revideras, men det tillbakavisar Marienne Ericsson.
– Det är bara en uppdatering, nyutgåva kan vi kalla det. Absolut inga förändringar politiskt. I nuvarande programmet står det ju 1996 och till exempel saker om kommande EU-medlemskapet och så vidare. Det är bara det vi justerar, ingenting i sak. Det har ju hänt en del på tio år men vi gör bara en revidering av ord och tid och så vidare.
Men om det hänt så mycket på tio år, behöver man inte revidera programmet?
– Nej vi behöver inte ett nytt program, vi har en oerhört bra feministisk analys. Det är klart att det kommer synpunkter från medlemmar men det finns inga breda krav på ett nytt program. Man måste alltid hålla liv i diskussionen om politiska frågor. Men vi har ett bra program med ett maktperspektiv och de två benen: Rätt till sin kropp och rätt till sin egen försörjning.
– Det här tioårsjubiléet är verkligen värt att uppmärksamma. Det ska bli kul.