Vi har länge sett en frontlinje mitt i partiet mellan dem som prioriterar dagspolitiken och dem som ser det socialistiska målet som viktigast. De pragmatiska vänstersocialisterna är beredda att göra kompromisser och anser att ett stort väljarstöd är överordnat det mesta, medan de mer renläriga gärna är ett litet parti med vita händer. Vänstersocialisterna är noga med trovärdigheten inför väljarna, medan de renläriga är mer noga med att följa partiprogram och upprätthålla partiets trovärdighet inför den långsiktiga visionen. Denna motsättning kommer till uttryck i diskussionen kring det ekonomisk-politiska diskussionsunderlaget. Det är framför allt fyra punkter som skapar häftig diskussion:

1.
Den ekonomisk-politiska rapporten vill anställa 200 000 personer i den offentliga sektorn, vilka enligt flygbladen i Jobbkampanjen dessutom ska ordnas fram på fyra år – under nästa mandatperiod. Detta ska ställas mot de 20 000 jobb som partiet tillsammans med samverkanspartierna ska försöka skapa de närmaste tre åren.
Rapportens författare påstår att 300 000 jobb försvunnit sedan 1990. Detta är inte korrekt. Merparten av dessa jobb finns kvar inom vård, skola och omsorg – men de har privatiserats. Rensar man från effekterna av denna utveckling, som i sig är oroväckande, finner vi att sektorn förlorat cirka 45 000 jobb, och alltså inte det mer än sexdubbla.
Partiet kommer att fortsätta att kräva ökade resurser till kommuner och landsting. Men vi ska inte fara med överdrifter och osanningar i vår argumentation – väljarna är trötta på överbudspolitik.

2.
Den ekonomiskpolitiska rapporten hävdar felaktigt att den offentliga konsumtionens andel av BNP har minskat sedan 1990. Sanningen är istället att 1990 uppgick andelen till 27,4 procent av BNP och 2004 till 27,7 procent. I reala termer ökade den offentliga konsumtionen under samma tidsperiod med 80 miljarder kronor.

3.
Den ekonomisk-politiska rapporten anser att det är slöseri med resurser att satsa på basindustri och småföretagande. En marxistisk grundtanke är att vi måste skapa mervärden för att få resurser till bland annat den gemensamma sektorn. I rapporten försöker man istället få oss att tro att det inte alls behövs – nyanställningar i förskolan påstås finansiera nya jobb i äldreomsorgen.
Vänsterpartiet har de senaste mandatperioderna arbetat hårt för att ändra den allmänna mediebilden att ”vänsterpartiet är bra på att fördela produktionens vinster men ointresserade av hur dessa vinster ska skapas”.
Den respekt vi haft i näringslivsfrågor har rapporten nu effektivt raserat.

4.
Den ekonomisk-politiska rapporten föreslår förstatliganden av det privata näringslivet och av naturtillgångarna. I realiteten finns det ingen aktualitet i de frågorna. Det är inte särskilt realistiskt att tro att världskapitalismen skulle sitta tyst när svenska politiker konfiskerar Saab, Volvo, Scania eller det privata skogsägandet. Istället måste vi vara med och bygga en värld där en större del av vinsterna kommer samhället till del – något annat går inte i en öppen internationaliserad värld.

Det är kanske fel att reagera så starkt på något som ”bara” är ett diskussionsunderlag. Men då detta ses som partidokument är det ofrånkomligt att de som dagligen kämpar med en riktig, ”skarp” politik – en politik som påverkar vardagen för väljare, kommuner och näringsliv – reagerar. Det är lätt att se ”diskussionsunderlaget” som de renlärigas hämnd på ”siffernissarna” i parlamentet.
Kan vi klara ut dessa motsättningar före kongressen? Kan vi leva med att båda tendenserna finns i partiet – såväl den vänstersocialistiska som den renläriga?
Kongressen kommer att ge oss svaret.