Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

En ung generation punkare och husockupanter tvingades lära sig slåss och organisera sig.

”Jag vet inte längre vad vi ska göra”, sade min tyska vän Mats apropå den stora våg manifestationer mot Alternative für Deutschland som pågick samtidigt, den största tyska sociala protestvåg i efterkrigstid. Partiet stod inför sitt genombrott och hade lämnat gatorna bakom sig. Nu stod striden i parlamentet. ”Vi har organiserat demonstrationer sedan tidigt 90-tal, tränat generationer i massolydnad. Men det går inte längre att fortsätta bara på ren rutin”.

Dokumentärfilmen Antifa: Schulter an Schulter, wo der Staat versagte med premiär samma månad som födelsedagsfesten, kan ses som en stafettpinne.

Jag såg den ett och ett halvt år senare, den 14 januari, på Bio Bristol i Sundbyberg.

Dokumentärfilmarna Marco Henig och Steffen Maurer intervjuar fem antifascister som var aktiva under 90-talet och 00-talet i olika tyska städer. Några av dem är samma personer som jag träffade på festen i Kreuzberg. Utifrån deras levnadsöden får vi en historieskrivning över den militanta autonoma antifascismens framväxt.

Efter murens fall och återföreningen löpte en våg pogromer över Tyskland. Startskottet var september 1991 då en folkmobb under fem nätter attackerade flyktingförläggningar och gästarbetarboenden med stenkastning och brandbomber i den östtyska staden Hoyerswerda. Mordbränderna och attackerna spred sig från stad till stad, högerungdomar tävlade om att göra sin stad ”ausländerfrei”, fri från utlänningar.

Det blev väckarklockan för de intervjuade. En ung generation punkare och husockupanter tvingades lära sig slåss och organisera sig. Med framgång. Under 90-talet bildades hundratals tyska antifascistiska grupperingar. Som blev allt skickligare på att genomföra stora demonstrationer som stoppade nazistmarscher och angrep nazistmöten.

Det är nakna porträtt av de fem aktivisterna. Om de dödsfall och överfall som traumatiserade och radikaliserade dem. Att se sin vän Conny Wessman köras över när han jagades ut i gatan av tysk polis i Göttingen eller när husockupanten Silvio Meier knivhöggs till döds av nazister utanför en punksquat i forna Östberlin. Men också hur det påverkade dem att vara aktiva i en allt mer våldsutövande miljö. Kunde självförsvaret gå för långt? Gick det att nå samma resultat genom fredligare metoder som kartläggande journalistik, ungdomsverksamhet eller separatistiska kvinnogrupper, utan att behöva betala samma pris som för de militanta aktionerna? Filmen vill lämna över erfarenheter till nästa generation, utan att försköna eller romantisera. Det är skickligt gjort.

Krönika • 01 mars, 2024

Jag minns alla golv jag sovit på

Som politisk diskussion blir filmen däremot tunn. Strategidebatterna lyfts inte fram, om de vägskäl rörelsen ställdes inför. Under de första åren på 90-talet förbjöds elva nynazistiska organisationer i Tyskland. Men repressionen hårdnade även mot antifascisterna. Polisen lärde sig slå ned demonstrationerna och flera antifagrupper tvingades försvara sig mot att stämplas som kriminella föreningar.

Svaret blev att antifagrupperna utvecklat en dubbel struktur. Dels öppna organisationer som tränar aktivister i olydnad och genomför koordinerade öppna massblockader. Som Antifascistische Linke (ALB) i Berlin, den organisation mina vänner skapade ur AAB:s upplösning. Och så slutna ”klandestina” grupper som verkar i det dolda. Som Antifa Ost, den enda europeiska antifascistgrupp Donald Trump fört upp på sin lista över utländska terroristorganisationer. Men som min vän Mats betonade på 50-årsfesten. Nästa generation antifascister kan inte kopiera de äldres metoder. Läget är ett annat nu. De måste gå sin egen väg nu när extremhögern tagit sig till makten.

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse, bosatt i Väring.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn. 

Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion. 

Rasmus Holm

Konstnär och fotograf baserad i Göteborg