SPORT Veckans sportkrönika börjar med tennis. Igen. Jo, Flamman har nu vid ett antal tillfällen tagit upp denna sport och nu fått anledning att göra det igen. Efter Robin Söderlings finalförlust i Stockholm Open har nu landets andra stora talang, Joakim ”Pim-Pim” Johansson tagit sin första seger i en ATP-turnering. Jo, vi fortsätter att kalla honom ”Pim-Pim”, även om radiosportens Annika Duncan tyckte det lät fånigt i en av de ändlösa ”sportpaneler” som morgon-tv översköljer oss med. I dessa ska sägas sägas att nämnda Duncan ofta är ett av de starkaste korten.
När nu ”Pim-Pim” i Memphis, USA, tagit sin första titel spås han av de flesta en lysande karriär. Killen är lång, med en hästsparksserve som ingen i världen tar när den går in. Mot tysken Nicholas Kiefer i ATP-finalen vann Johansson 89 procent av de poäng där hans första serve hade gått in. När han får ordning på resten av sitt spel är han mycket svår att slå.
I övrigt har sportveckan präglats av Anja Pärson och hennes makalösa andra åk i slalomvärldscupen i Åre. ”Media” lär ha tyckt att hon inte är tillräckligt ”personlig” och inte ”bjuder tillräckligt på sig själv”, ett omdöme jag är övertygad drabbar idrottskvinnor hårdare än män. Ingen klagade ju på Ingemar Stenmark när han tittade ner i backen och stammade fram något kort på norrländska. Jämfört med honom är väl Pärson rena media-
drömmen med sin ”sälåkning” efter segrarna och breda leende. Vissa verkar aldrig få nog.
Någon som också tycker att svensk massmedia kräver för mycket är AIK:s tränare Richard Money. I en intervju på hemsidan AIK.se säger han att han blev förvånad över hur mycket spelarna förväntades vara tillgängliga för media och under säsongen talade han om att det var ”open season” för massmedia på just hans lag. Det där verkar dock snarare lite gnälligt i mina öron, att ställa upp på intervjuer även när det går dåligt får nog anses ingå i jobbet för välbetalda idrottsmän och – ledare. I en krönika på utmärkta fotbolldirekt.se funderar Daniel Sjöberg på om inte Money snarare försöker ena sitt lag inåt via en gemensam fiende, ”vi mot resten”. Kanske kan det behövas i AIK, som trots ett bra lag på pappret förvånande ofta har underpresterat och visat brist på vilja i avgörande situationer.
