Lösningen då lydde: Bygg om hela systemet. Försämra förmånerna, höj avgifterna, uppmuntra (eller tvinga) folk till privata lösningar, låt de privata bolagen ta över en del av hanteringen. Inte så roligt, men ”nödvändigt”.
Motsvarande argument, kan noteras, används inte när det gäller ozonhålet, försurningen, växthuseffekterna och de tusentals döda i förra sommarens värmebölja – trots ett framtidsscenario som fullkomligt skriker om att något behöver göras.
Strax före nyår plockade rikslikaren Dagens Nyheter fram framtidsslagträt på nytt. Denna gång med en artikelserie med vinjetten ”Välfärd i kris”, vilken senare ersatts med ”Vägval för välfärden”. Det verkar seriöst och ambitiöst.
För att konkretisera välfärdens kris på kommunal nivå har DN:s reportrar hittills besökt Malmö och Göteborg. Malmö har slutat med ALU-projekt för att slussa ut arbetslösa invandrare på arbetsmarknaden. I stället har Komvux och annan vidareutbildning visat sig fungera väl, och arbetslösheten är på väg ned, får läsaren veta. I Göteborg har man den särskilda Göteborgsandan och sedan länge arbetat med korta beslutsvägar vilket ges som förklaring till en relativt god tillväxt och kommunal ekonomi.
Det är i och för sig intressant – men som krisbeskrivning inte särskilt imponerande.
Men krisen finns ändå där enligt DN. Den svenska välfärden rasar samman om inget görs de närmaste fem åren. Dagens lösningar håller inte när färre arbetar och fler blir gamla, är det sammanhållna temat.
DN låter Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco och före detta direktör på Kommunförbundet, presentera tre oroväckande saker som väntar 2020. Den stora barnkullen född på 1940-talet är då i åttioårsåldern och mycket vårdkrävande.
Vid det laget har också arbetskraften minskat till cirka 3,4 miljoner från fyra idag. Dessutom kommer en babyboom att ske vilket i sig är kostnadskrävande och ökar trycket på omsorgen.
Visserligen kommer tillväxten att skapa en större total kaka, men löneökningarna kommer att äta upp de ökade offentliga inkomsterna.
Exempel två är att ett 60-tal kommuner i år, med 3,7 miljoner invånare, höjer kommunalskatten – på en del håll, däribland Stockholm, höjs även landstingsskatten. Om denna utveckling fortsätter ligger den genomsnittliga kommunalskatten år 2024 på 45 kronor, för att år 2095 ha hamnat på 70 (!) kronor.
”Utvecklingen under 2003–2004 verkar, hittills, besanna Kommunförbundets långtidsprognos som presenterades för nästan exakt ett år sedan”, skriver DN.
Jaha.
Några närmare frågor kring exempelvis ”var kommer pengarna ifrån, vilka pengar finns det, vart tar pengarna vägen?”, ställs inte. Det handlar om en allmän och smygande hotbild – för läsaren ett krismedvetande i vardande.
Och DN presenterade redan i sina första artiklar receptet.
Det ansluter sig till Göran Perssons kritiserade uttalanden från i höstas: lyft ur delar av sjukförsäkringen ur den offentliga budgeten, låt individerna betala mera, egenavgifter, ta intryck från pensionssystemet, släpp in arbetskraftsinvandrarna. Inte så roligt men nödvändigt, helt enkelt.
Känns det igen?
