I förra veckan disputerade Magnus Petersson, forskare på Försvarshögskolan, på sin avhandling Brödrafolkens väl, svensk-norska säkerhetsrelationer 1949-69.
Där beskrivs ett långtgående operativt samarbete och strategisk samsyn mellan Sverige och Norge under det kalla kriget.
På det politiska området utmärktes de norsk-svenska förbindelserna av Sveriges oro över Norges Natomedlemskap och den högre krigsrisken detta kunde betyda för hela Norden.
Detta uttrycktes på statsrådsnivå och via den svenska ambassaden i Oslo.
– Sverige varnade då tydligt för ett förhöjt spänningsläge, att också Norden kunde bli ett Centraleuropa, säger Magnus Petersson.
Under 1960-talet svängde den allmänna säkerhetsbilden i världen. USA ersatte sin tidigare strategi om massiv vedergällning med kärnvapen, med en ökad betoning på konventionella vapen. Sovjet följde efter.
Därmed ansågs risken minska för ett krig också i Norden. Nu var det i stället Norge som oroades över en alltmer aktiv svensk utrikespolitik.
Samtidigt som politiken förändrades, var det militärstrategiska tänkandet mer statiskt, och ett ganska långtgående operativt samarbete pågick.
1948-49 hade en skandinavisk strategisk analys tagit fasta på de områden som ansågs vara av stormaktsstrategisk betydelse – särskilt Nordkalotten och Öresund. Sovjet antogs vilja kontrollera dessa, vilket för väst var särskilt viktigt att förhindra. Analysen färgade hur svenska och norska förband placerades.
– Sverige var ett västland, och det enda tänkbara angreppet ansågs komma från öst.
– Det är i det ljuset man ska se DC-3:ans signalspaningar, säger Magnus Petersson.
Petersson har hittat ett tidigare hemligt dokument från 1955. Där fastställdes en gemensam svensk-norsk plan, enligt vilket luftbevakningen automatiskt ska samordnas ”därest båda länderna samtidigt råkar i krig mot gemensam motståndare”. Samordningen gällde såväl i freds- som krigstid.
En slutsats som kunde dras är att Sverige låtsades vara neutralt, men i praktiken skulle ha deltagit i krig på Norges sida om Sovjet skulle anfallit.
Dubbelspel, alltså.
Men det är en övertolkning, menar Petersson. Som grannland vore det omöjligt att inte påverkas av ett krig i närområdet. Och då är det praktiskt att få information om exempelvis flygrörelser.
– Det handlar om att förebygga missförstånd; en förvarningsaspekt snarast.
Att det skulle finnas dolda allianser, att Sverige skulle ha dragits in i kriget, kan jag inte hålla med om.
Också så att säga till vardags skedde ett långtgående samarbete mellan Sveriges och Norges militära underrättelsetjänster.
– Samarbetet var mer omfattande än vad Neutralitetskommissionen menade 1994.
– Sverige var duktigt på Östersjön, och Norge på Kolahalvön. Det var en praktisk uppdelning.
Ett fullt normalt underrättelseutbyte som gynnade bägge parter, menar Petersson. De som talar om att Sverige i hemlighet var en del av Nato har fel.
– Man måste göra skillnad på den operativa, den strategiska och den politiska nivån.
En allians innebär ömsesidigt förpliktigande säkerhetsgarantier på politisk nivå, påpekar han.
– Jag talar om integration, respektive avskärmning. Sverige valde viss integration på det operativa och strategiska området – men betonade avskärmning på det politiska.
Därmed kan det finnas skäl att kritiskt jämföra retorik och praktik.
– Det är uppenbart att integrationen var mer långtgående än man kunde få intrycket av, om man lyssnade på politikerna. Kjell Goldmann [författare till flera utrikes-
politiska böcker] har sagt att politiken ur demokratisk synpunkt var en katastrof. Det kan jag delvis hålla med om.