Den häktade 24-åringens advokat, Peter Althin, beklagar sig över läckor från polisen, som i medierna befäster bilden av hans klient som skyldig.
Samtidigt har Althin belagts med yppandeförbud. Han vill att meddelarskyddet begränsas. Riks-polischef Sten Heckscher blir vapendragare och pläderar för möjlighet att eftersöka källor. Inom vissa myndigheter måste man begränsa anställdas rätt att tala med medierna anonymt.
De etablerade medierna: Hjälp oss, någon! Meddelarskyddet är heligt!
Hjälten, justitieminister Thomas Bodström, räddar världen: han inte tänker inskränka meddelarfriheten. Ridå. Lättade applåder. Men var inte rollerna lite väl endimensionella?
Althins utspel kan ses som uttryck för berättigad frustration. Åklagarsidan har trumf på hand: Hårdare sekretess kring förundersökningar, att domstolar slentrianmässigt beslutar om yppandeförbud, polisens möjligheter till informationsinhämtning ökas.
Genom att bara tala om meddelarfrihet och medieläckor träder Althin in i en välförtjänt skurkroll. Men det kanske är omöjligt att ta upp några av de andra obalanserna. Riksdagsledamot Althins eget parti kd brukar ju vara de första att rösta ja till dessa.
Och medierna är varken försvarslösa eller oskyldiga. Som debattören Anders R Olsson påpekat: Pressens spelregler är en helhet. Meddelarfriheten är en del men är beroende, förutsätter, att det andra benet – de pressetiska reglerna – upprätthålls.
Det är inte två separata frågor, vilket man kan tro av en del chefredaktörer. Vi vet, och de vet, att nya mediala övertramp kommer.
När Hjälten får frågan ”Tänker du inskränka meddelarfriheten?” finns en underförstådd följdfråga: ”… och utsätta dig för en stor Bonnierkampanj…?” Bodström väljer förstås hellre att vara Försvarare av Tryckfrihetsprinciperna.
Men meddelarfriheten är redan hotad, av privatiseringar. Facket har länge krävt att på Partena Care ska anställda ha samma grundlagsskydd som på kommunala vårdhem. Åt detta har regeringen gjort – ingenting. Lagen om företagshemligheter går före yttrandefriheten.
Bodström har på EU-nivå inskränkt meddelarfriheten, inte minst för sina egna tjänstemän. Ministerrådet och EU-kommissionen utarbetade nya säkerhetsregler.Genom säkerhetsklassningar av handlingar och personal samt genom att EU-kommissionen och rådet ges viss rätt att efterforska läckor hos myndigheter.
Sekretessen brer ut sig. Sverige är fortfarande ett öppet land. Men måste man därför låtsas som inget hänt? Dramat illustrerar en märklig symbios där “alla” på den offentliga arenan tycks vara överens om just detta.
