– Jag är verkligen glad för att ISM finns. Jag har arbetat med dem i två år och tänker fortsätta med det fram-över.
Det säger Saif Abukeshek, 22 år gammal och bosatt i flyktinglägret Askar i Nablus på Västbanken.
Han är medlem av International Solidarity Movement (ISM), en organisation som använder sig av icke–våldsmetoder för att bekämpa ockupationen av Palestina.Saif är i Europa för att delta i seminarier och berätta om situationen i Palestina under ockupationen. Bland annat stod Sverige på listan över länder att besöka och under sitt besök i Stockholm bor han hos ISM–aren Andreas Klominek.
De träffades när Andreas var i Palestina två och en halv vecka som mänsklig sköld förra året. Andreas, som besökte Palestina även i år, säger att ISM:s arbete är uppskattat bland palestinierna och berättar att han har bemötts varmt när han har kommit till Palestina.
– Människor har det dåligt ställt men vill ändå ge en allt de äger, säger han och tilläger att ISM är omtyckta bland palestinierna. Även Saif instämmer i att ISM har ett gott ryckte.
– När Racel Corrie mördades i Gaza så förklarade palestinierna strejk i tre dagar fullt medvetna om att hon arbetade för ISM.
Rachel Corrie blev överkörd av en israelisk bulldozer den 16 mars i år och Israel hävdar att det hela var en ”sorglig olyckhändelse”. Därför har bulldozer–föraren inte heller ställts inför rätta för mordet. Saif valde ISM eftersom de valt att inte använda sig av våld mot ockupationsmakten, även om han har förståelse för de som gör det.
– Alla folk som lever under ockupation har enligt internationell rätt och 4:e Geneva–konventionen rätt till väpnat självförsvar mot ockupanterna. Men väpnat motstånd har aldrig varit den enda metoden mot ockupation. Den väpnade och den oväpnade kampen måste föras parallellt, säger han.
– De politiska organisationerna har alla en egen agenda. Jag stöder alla – organisationer såväl som politiska partier och individer – som kämpar mot ockupationen om de tror på jämlikhet och lika rättigheter för alla.
Det har snart gått tre år sedan al–Aqsa–Intifadan bröt ut och under denna tid har mer än 2 500 palestnier dödats och mer än tio gånger så många fängslats. Emellertid upplever inte Saif att situationen har förändrats nämnvärt jämfört med före Intifadans utbrott.
– Skillnaden är att fler människor vägrar acceptera att leva under ockupation.
Förutom ISM har Saif samarbetat med israeliska fredsrörelser, men han tror inte att det i första hand är i Palestina de skall genomföra sina aktioner.
– Jag stöder dem, men jag tror det bästa de kan göra är att genomföra aktioner inne i Israel för att informera israelerna om hur situationen är på de ockuperade områdena.
Bland annat har han arbetat tillsammans med israeliska Ta´ayush mot apartheidmuren och vid sådana tillfällen kan det vara en fördel att ha israeler med sig eftersom den israeliska armén då är betydligt försiktigare.
Den palestinske premiärministern Mahmoud Abbas (Abu Mazen) avgick nyligen och en stor del av omvärlden menar att den omtalade färdplanen för fred nu är utspelad. Palestinierna å sin sida menar att den aldrig haft någon genuin fred att erbjuda.
– Färdplanen leder oss ingenstans, i likhet med Oslo. Ett fredsavtal måste lösa de viktigaste frågorna. En av dessa är rätten att återvända för de palestinska flyktingarna och det kan man inte ignorera.
Att just Abbas försvinner tror inte Saif försvårar möjligheterna för fred.
– Personligen tror jag inte att det gör någon skillnad. Det som gör skillnad är om ockupanterna drar sig tillbaka eller inte.
Ett annat problem som sällan nämns är rasismen mot palestinierna med israeliskt medborgarskap. För att underlätta diskrimineringen är alla israeler tvungna att alltid bära med sig sitt ID–kort i vilket man kan avläsa om innehavaren är ”jude” eller ”icke–jude”.
– Palestinierna i Israel har en egen kamp att föra för jämlikhet. De har inte rätt att bygga hus eller någonting. Deras kamp skiljer sig från vår, men vi stöder varandra. FN har vid upprepade tillfällen fördömt rasismen i Israel och i resolution 3379 från år 1975 (som dock kom att upphävas 1991) konstaterar FN att sionism är ”en form av rasism och rasdiskriminering”.
Saifs lösning på konflikten är klar och tydlig: ockupationen måste hävas och Israel dra sig tillbaka till 1967–års gränser. Bosättningarna måste avvecklas, de palestinska flyktingarna skall få återvända och apartheidmuren rivas. En palestinsk stat skall upprättas och de två staterna skall leva fredligt sida vid sida samtidigt som rasismen i Israel mot icke–judar måste upphöra. Mer komplicerat än så är det faktiskt inte, menar han.
Flyktinglägret Askar upprättades 1953 och med 13 000 invånare är det svårt att ha något privatliv. Allt som händer i en lägenhet hörs av grannarna. Livssituationen är svår och flyktinglägret har problem med bland annat vattenföroreningar och dålig undevisning för barnen.
– Men en sak är säker, säger han: vi kommer aldrig att sluta kämpa för rätten att återvända.
