Under ledning av den högste chefen Wim Duisenberg fattas här beslut som direkt påverkar den ekonomiska vardagen för de drygt 300 miljoner människor som lever i euroområdet. Här bestäms räntan och den övriga penningpolitiken för de tolv EU-länder som gått med i valutaunionen EMU.
Om svenska folket säger ja till euron i folkomröstningen den 14 september blir det hit till ECB som makten över räntan i Sverige flyttar. Ett EMU-medlemskap betyder nämligen inte bara att den svenska kronan ersätts med euro som betalningsmedel, utan också att den svenska penningpolitiken upphör och ersätts av ECB:s överstatliga penningpolitik.
ECB, som ägs gemensamt av valutaunionens länder, innehar och förvaltar medlemsländernas valutareserver, utför valutatransaktioner (det vill säga köp och försäljning av euro och andra valutor på marknaden) och har ensamrätt att ge tillstånd för sedelutgivning inom unionen.
ECB sköter den överstatliga penningpolitiken. Den handlar främst om att styra räntan och att reglera penningmängden i unionen. Det är ECB och inte de enskilda länderna som bestämmer penningpolitiken. I sin bedömning ska banken ta hänsyn till utvecklingen inom hela euroområdet.
ECB ska agera fristående från EU:s institutioner och medlemsländernas regeringar. ECB arbetar med sina medlemsländer genom respektive lands egen centralbank, till exempel Deutsche Bundesbank och Banque de France.
De nationella centralbankerna finns alltså kvar, men ska fungera som filialer till, och handla efter riktlinjer och instruktioner från, den europeiska centralbanken. ECB utgör tillsammans med de nationella centralbankerna i EMU:s medlemsländer det europeiska centralbankssystemet, ECBS.
Till utformningen och organisationen är ECB uppbyggd med den tyska centralbanken som förebild. ECB ska ha prisstabilitet som överordnat mål och vara oavhängig av politisk inflytande, något som formuleras i artikel 108 i EG-fördraget. Det innebär att varken ECB, de nationella centralbankerna eller en ledamot i ECB:s beslutande organ får ta emot eller be om instruktioner från EU:s institutioner, från någon regering eller från någon annan part.
ECB:s direktion är centralbankens verkställande ledning och står för den dagliga och operativa ledningen av centralbankssystemet.
Direktionen består av sex ledamöter – en ordförande, en viceordförande och ytterligare fyra ledamöter – utsedda av medlemsländernas stats- och regeringschefer. Medlemmarna i direktionen representerar inte sina hemländer.
De ska enligt EG-fördragets artikel 112 utses ”bland personer vars auktoritet och yrkeserfarenhet inom den finansiella sektorn är allmänt erkända”. I praktiken innebär detta att bankdirektörer, före detta riks-bankschefer eller finansiella experter är de enda som kan komma ifråga.
Det är också personer som vanligen delar den inriktning på den ekonomiska politiken som finns lagreglerad i EMU. Uttalanden från ECB:s ledning har också alltid gått ut på att man måste avreglera arbetsmarknaden, privatisera och sänka a-kassan och andra välfärdssystem.
Direktionsledamöternas mandattid är åtta år och förordnandet kan inte förlängas. Tanken är att en lång mandatperiod ska stärka centralbankens oberoende ställning. Direktionsledamöterna kan endast avsättas av EU:s domstol och bara om de visat sig inte kunna sköta sitt jobb.
Direktionen verkställer de beslut som fattas i ECB-rådet och ansvarar för genomförandet av den monetära politiken enligt ECB-rådets riktlinjer och beslut.
Direktionen fattar normalt beslut med en majoritet enligt principen ”en person – en röst”. Ordföranden, ECB-chefen, har utslagsröst vid lika röstetal.
ECB-rådet, som är det högsta beslutande organet i centralbankssystemet, har ansvaret för att utforma valutaunionens penningpolitik, det vill säga hur stor mängd pengar som ska finnas i omlopp och hur höga räntorna ska vara. Det ska besluta om övergripande och centrala penningpolitiska frågor och är inte underställt något unionsorgan, och inte heller de nationella regeringarna. Rådet består av centralbankscheferna i de länder som deltar i valutaunionen samt de sex ledamöterna i direktionen. ECB-chefen är ordförande i ECB-rådet.
Centralbankscheferna sitter inte i ECB-rådet som representanter för sina hemländer eller sina institutioner, utan ska göra sina ställningstaganden utifrån ”sakliga” överväganden, och inte utifrån nationell hänsyn. ECB-rådets ledamöter har en röst vardera och besluten tas med enkel majoritet. ECB-rådet är beslutfört om minst två tredjedelar av rådet är närvarande och vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.
I frågor som rör ECB:s kapital har direktionen ingen rösträtt medan övriga medlemmar i rådet har en viktad rösträtt i förhållande till de nationella centralbankernas andelar av ECB:s tecknade kapital. (Tyskland får därmed störst inflytande.) För beslut krävs att rösterna motsvarar minst två tredjedelar av det tecknade kapitalet.
Rådet sammanträder minst tio gånger per år och mötena är hemliga. Normalt träffas rådet varannan torsdag i ECB:s lokaler i Eurotowerbyggnaden i Frankfurt. Besluts-protokollen blir offentliga efter 30 år.
ECB sköter den överstatliga penningpolitiken. Med hjälp av styrräntan (euroräntan) försöker centralbanken att påverka ekonomin så att inflationen håller sig inom de uppsatta ramarna.
EU:s fördrag slår fast att huvudmålet ska vara prisstabilitet. Endast om detta mål uppfylls kan banken ta andra hänsyn som tillväxt och sysselsättning. Däremot finns inte i fördraget angivet något konkret mål för hur hög inflationen får vara. Centralbanken har definierat prisstabilitet som 0–2 procents inflation. Dessutom ska inte penningmängden öka med mer än 4,5 procent under ett år.
Styrräntan är den ränta som gäller för bankerna när de lånar pengar hos centralbanken, pengar som sedan lånas ut till allmänheten. På så sätt påverkar styrräntan bankerna utlåningsränta.
En räntehöjning innebär att det blir dyrare för hushåll och företag att låna pengar till exempelvis husköp eller maskiner. Följden blir att den ekonomiska aktiviteten dämpas vilket pressar ned inflationen. En räntesänkning innebär att det blir billigare att låna, vilket stimulerar företagens investeringar och hushållens konsumtion. Efterfrågan i ekonomin stiger.
ECB bestämmer alltså styrräntan för hela euroområdet. En ränteförändring upp eller ned slår igenom ögonblickligen och påverkar räntenivån för den som vill låna såväl i Helsingfors som i Aten, såväl i Dublin som i Berlin.
Med en enda ränta för dussinet olika länder måste ECB:s räntepolitik bli en kompromiss mellan deltagarländernas ekonomiska situation.
Redan idag har Euroland problem. Medan ekonomin är överhettad i Irland – och skulle behöva kylas av med höjd ränta – finns det en uppenbar risk för recession i Tyskland, som skulle kunna motverkas genom sänkt ränta.
Men ECB, som kontrollerar penningpolitiken i eurozonen, kan bara fastsätta en ränta. För de enskilda länderna blir det därför svårt att parera konjunktursvängningar, när räntorna inte kan anpassas efter konjunkturläget.
Ingen vet hur problemet ska lösas.
Någon har sagt att EMU är som att stoppa ena handen i kokhett vatten och den andra i isvatten och hävda att det i snitt är lagom.
