I senaste KommunAktuellt intervjuas ett antal lokala politiker kring vad det tecknade avtalet med Kommunal betyder för den kommunala ekonomin. Flera uttrycker viss förvåning.

Tidigare hade arbetsgivarna trott att det skulle bli svårt att komma under en femprocentig kostnadsökning, men utfallet på under fyra procent är ”en positiv överraskning för de flesta”, konstaterar KA.

För den som backar bandet framstår agerandet från Kommunals ledning som ännu märkligare – eller helt logiskt.
Höstens avtalskonferenser kring att säga upp sista avtalsåret var tvetydiga. Många stödde kravet, andra befarade att ett nytt avtal inte med någon som helst automatik skulle bli bättre än det gällande.
Men ändå beslutade förbundsstyrelsen att säga upp avtalet. Då refererade Flamman röster, som trodde att ”förbundsstyrelsen helt enkelt inte hade något val” på grund av det alltför dåliga tidigare avtalsutfallet.

De mer misstrogna menade att ”såväl Kommunal som arbetsgivarorganisationen KFS är varma anhängare av individuella löner och att förbundsstyrelsen vill rädda lönekonstruktionen” eller att förbundsstyrelsen ”helt enkelt vill rädda sina egna skinn inför kongressen nästa år”.
Det blev kamp. Och samtidigt inte.
I princip samtliga manifestationer som under våren anordnats runt om i landet har skett utan hjälp eller initiativ från förbundet, liksom konfrontationerna med strejkbrytare. Inga centrala initiativ har tagits för att exempelvis få socialdemokraterna att få bukt med strejkbrytarna i sina led, eller för att uppvakta vårbudgetens arkitekter.

Kommunals mediestrategi har varit aktiv och skicklig, och visst är det viktigt att ha stöd från allmänheten.
Givetvis måste det finnas kommunal ekonomi för att kunna betala ut lönerna – varför exempelvis vårbudgetens utformning, eller uttalanden från statsministern, också blev ett hinder för lönekraven.
På samma sätt är det viktigt, nödvändigt, med den fackliga solidariteten, varför skuggan faller tung över LO, särskilt Handels och Industriförbundets agerande.

Men vi skall heller inte glömma att Kommunal valde att backa just då flera andra förbund var på väg ut i sympatiåtgärder.
I slutändan kan Kommunals ledning inte skylla ifrån sig. De blandade ihop prioriteringarna och valde själva att göra stöd från utomstående till ett villkor – inte en faktor bland andra – för den egna kampen.
De individuella lönerna är kvar. Och strejken har i praktiken resulterat i det något udda greppet att löneutrymme omfördelas mellan de egna medlemsgrupperna.
Tusentals medlemmar i Kommunal torde ha ställt sig samma fråga som Aftonbladet gjorde dagen efter att strejken förklarats avslutad: Strejk i en månad – för 90 kronor – var det värt det?