I land efter land i Europa presenteras nu enorma nedskärningspaket för offentlig sektor. Efter fattigdomsskapande åtgärder i Grekland och Spanien följer bland andra Tyskland och Storbritannien upp med nedsabling i 100-miljarderkronorsklassen. Pensioner kapas, understöd avskaffas, löner i offentlig sektor fryses eller sänks.

Detta sker i ett läge med redan hög arbetslöshet och med svagt kapacitetsutnyttjande i många sektorer. När man drar in köpkraft främst från dem som har låga och medelhöga inkomster, ökar risken för att ytterligare flera miljoner ska slängas ut i arbetslöshet, många långvarigt.

”Plötsligt är det ute att skapa jobb, inne att åsamka smärta”, konstaterar den prisbelönte amerikanske ekonomen Paul Krugman i en artikel med rubriken ”That ’30s Feeling”. Han och andra som väntat sig en ny vår för keynesiansk stabiliseringspolitik i efterdyningarna av kollapsen, får nu konstatera att kraftfull statsintervention bara räckte till bankirerna.

Men det som genomförs är sådant som har stått på kapitalets önskelista oaktat finanskrisens utblomning. Det gemensamma ansvaret för pensionsåtaganden minskas, privata företag får tjockare sugrör ned i gemensamt finansierad välfärd och statens muskler används för att pressa fram en ”flexibiliserad” låglönemarknad.

Efter klimaxen för marknadsfundamentalismens utdragna misslyckande borde det ha kunnat skapas utrymme för motsatsen. Västvärldens ekonomier är i akut behov av att man sätter igång offentliga investeringar i infrastruktur och forskning, moderniserar arbetsmarknaden genom bättre anställningsförhållanden, och minskar de inkomst- och förmögenhetsklyftor som drivit fram sociala och finansiella problem. 

Men den politiska kraften för att omvandla lärdomar från kollapsen till faktisk förändring saknas. Högern kan däremot passa på. ”Den som tror att översyn av utgifter bara handlar om att spara pengar, missar poängen” säger en källa i det brittiska finansdepartementet till Financial Times: ”Det här är en sådan möjlighet att transformera hur det offentliga fungerar, som bara dyker upp en gång per generation”

I det läget skriver Sahlin och Östros i DN att ”Europa behöver en ny och stramare stabilitetspakt … som tvingar Europas länder att sanera sina statsfinanser”. Tio dagar senare läser vi Fredrik Reinfeldt och David Cameron: ”Nu måste vi på allvar dra nytta av den styrka och potential som finns i den Europeiska unionen”, bland annat för att ”få kontroll på dagens ohållbara skuldnivåer”.

Ingen är för dåliga statsfinanser. Men höga statsskulder i flera länder beror bland annat på decennier av lågskattepolitik – och på stora garantier som utställts till finansinstitutioner. De kapitalister som räddats av skattebetalarna ska nu alltså bringas nya offergåvor. Dessutom är det samma ekonomiska politik som påtvingas länder med skilda lägen. Tyskland har ett stort handelsöverskott, Grekland underskott. Storbritannien hade budgetunderskott när krisen slog ut i blom, Spanien överskott.

Framför allt mystifieras nu fundamentala maktförhållanden och fördelningsmönster i ekonomin. Ty det som sker är att de som före krisen har kunnat roffa åt sig privilegier och förmögenheter, nu garanteras sina positioner också vid svag eller negativ tillväxt, medan vanligt folk måste betala i decennier framåt. Detta kommer att prägla europeisk verklighet. Men det återspeglas alltså inte i den partipolitiska dragkampen mer än på marginalen. För högern är det en fördel. Men för arbetarrörelsens partier är det ödesdigert och krisartat att ekonomisk politik mitt under en systemkris presenteras som myndig bokhållning och administration av oundvikligheter.