Jag har en favoritpolitiker. Hon heter Ann-Margarethe Livh och är oppositionsborgarråd för Vänsterpartiet i Stockholms stad. Hon jobbar just nu med blod, svett och tårar för att vinna staden från borgarna. Det ser inte ljust ut. Det gör det faktiskt inte i någon av våra tre största städer. Det kan bli ett scenario där de röd-gröna hamnar i regeringsställning och alliansen vinner i Stockholm, Göteborg och Malmö.

En av flera innovativa saker som Livh föreslagit är att decentralisera makt i de allmännyttiga bostadsbolagen och sätta hyresgäster i styrelsen. Varför inte låta de som bor också få vara med och bestämma? Deltagande demokrati saknas just nu som en viktig fråga för det rödgröna regeringsalternativet. Trots att det är en valvinnare i Latinamerika, en fråga av strategisk karaktär för många rödgröna borgmästare i Europas stora städer, och en överlevnadsfråga för mindre orter i glesbygd. Det finns ett behov av en mer öppen, deltagande demokrati där människor kan påverka politiken genom nya spår och inte bara i de megaproducerade valrörelserna vart fjärde år.
I just städerna finns det alla möjligheter att genomföra även de mest visionära delarna av en radikal politik helt enkelt för att de skulle öka välbefinnandet. Bilfria innerstäder är exempelvis bara ett av många önskemål som även icke-socialistiska cyklister kan önska sig.

Vänstern i Stockholm gör mycket av det som står i program och strategiska dokument att man borde göra; bra relationer till facket, kontaktytor med utomparlamentarisk vänster och gräsrotsrörelser och väldigt många bra kontakter med invandrarföreningar – även sådana som man kan tro aldrig skulle rösta på oss. Initiativen är många och uppfinningsrika, vänsterkvarteret – ett arkitektförslag om hur ett radikalt stadsområde skulle kunna se ut är ett exempel. Det är så vänstern måste arbeta för att vinna städer och faktiskt göra något intressant i dem.