Okategoriserade 20 oktober, 2010

En poliskår med mjukare nypor

Skyhög kriminalitet var ett av oppositionens bästa argument mot vänsterregeringen i Venezuela. Nu bygger regeringen Chávez sitt huvudvapen mot brottsligheten – en demokratisk polis. Flammans Dick Emanuelsson besöker hjärtat i den nya politiken.

Ropet på polis och hjälp väckte mig vid halv fyra på morgonen. Det var Helena, kvinnan som äger den lilla kvartersbutiken mitt emot huset, som skrek i högan sky. Inbrottstjuvarna hade lyckats bryta upp ytterdörren och var nu nästan inne i affären när polisen anlände. De två inbrottstjuvarna övermannades och fick spö efter noter. Uteliggarna framför huset och affären, som annars brukar föra ett j-a liv varje natt, applåderade polispatrullen. Denna släpade med sig de två brottslingarna till den mobila polisstationen i stadsdelen San Juan där tjuvarna med all säkerhet fick mer spö. Denna gång segrade rättvisan men för det mesta förblir brottet både ouppklarat som ostraffat.

Våldsam kriminalitet är ett av Venezuelas allra största problem. Kanske förvånar det, med tanke på att landet framgångsrikt minskar de sociala klyftorna, gjort massiva satsningar på utbildning och arbete. Men ökningen av brottslighet är så kraftig att den blivit ett huvudargument för oppositionen mot Chávez, senast i det val som gick av stapeln för några veckor sedan. Att få ned brottsligheten har varit en central del i regeringens tre R-plan (Revisar, Rectificar y Reimpulsar: Översyn, korrigering och nystart) som skall ge konkreta lösningar på de problem som medborgarna upplever.

I andra latinamerikanska länder har krafttag mot kriminalitet inneburit ”hårdare tag” – tyngre vapen, snabbare insatser och mindre hänsyn till mänskliga rättigheter. När vänsterregeringen i Venezuela skulle börja ta krafttag mot kriminaliteten gjorde man en framträdande människorättsaktivist till chef för Polisuniversitetet.  
Soraya El Achkar arbetade och ledde det fristående och erkända Nätverket för Stöd till Rättvisa och Fred i 25 år. År efter år producerade de svidande kritiska rapporter om situationen i Venezuela där polisen inte bara torterade och misshandlade utan även mördade venezuelaner som hon registrerade i en kall statistik. Denna kritiska sida mot staten var dock ingen barlast för El Achkar när hon sökte posten som rektor för det nya Polisuniversitetet. Tvärtom, menade president Hugo Chávez, sådana meriter är mer eller mindre en förutsättning för att kunna skapa en venezuelansk polis med en helt ny mentalitet.
Soraya El Achkar, rektor för UNES, La Universidad Nacional Experimental de Seguridad, och även statsekreterare i Nationella polisrådet tar emot Flamman på det upprustade Polisuniversitetet i Caracas och berättar om hur arbetet började.
– År 2006 genomfördes på initiativ av regeringen en omfattande enkätundersökning på temat ”Vad är det för slags polis vi har och vilken vi vill ha?” Vi drog fram allt, negativt och positivt. I dessa studier och rådslag fick vi fram den nya Polismodellen som omfattar hela poliskåren.
Alla, understryker den blåögda och ljushåriga rektorn, ställde kravet på bättre polisutbildning. Under decennier hade den dåvarande utbildningen stagnerat, den var undermålig och bara småkurser genomfördes.
Det stod klart att polisen var en del av problemet. En stor del av polis- och rättsväsendet var genomsyrat av korruption, och själva delaktiga i brott. Idag vet man, efter undersökningar, att ett av fem brott utförs av polisen. Man vet också att tolv venezuelaner dör i händerna på polisen varje månad.

Den omfattande enkätundersökningen 2006 blev bindande för regeringens beslut och Chávez tvekade inte; en ny polis skulle bildas. Efter år av föreberedelser invigdes sen nya polisen, Policía Nacional Bolivariana (PNB) den 20 december 2009. Polisuniversitetets uppgift är att forma en helt ny polismyndighet från början.
Vi går runt på det stora och rymliga universitetsområdet. ”Buenas tardes!” god eftermiddag, säger ett tjugotal män och ett tiotal kvinnor som har lektion i självförsvar när vi klampar in i ett av klassrummen. Nere på gårdsplanen står aspiranterna uppradade för att genomgå fysiska prov. Klarar de inte dessa blir de heller inte antagna till den nya polisen. De ser nervösa ut och en och annan som har för mycket överhäng får svårt att pressa hakan upp till stången.
Den nya bolivarianska polisen får sin teoretiska utbildning i dessa korridorer. Men den fick sitt eldprov i stadsdelen Catia, drabbad av mord och grov kriminalitet. Med den nya PNB-polisen försöker myndigheterna inte bara reducera brottsligheten utan också få de nya poliserna att bli en del av vardagen som invånarna ska kunna ha förtroende för.
UNES´ pedagogiska riktlinjer bryter mot de traditionella. ”Inte bara eleven dras in aktivt utan även samhällsmedborgarna i olika aktiviteter och aktioner, individuellt eller kollektivt, som har solidaritet, samarbete, jämlikhet, rättvisa och förpliktelser med befriandet av människan och utrotandet av alla slags former av förtryck, exploatering och exkludering av människan” lyder de.
En ömsesidig relation polis-samhälle är målet, säger El Achkar.
– Den nya PNB-polisen föddes i december 2009 just i Catia. Och varför just där? Catia har den största brottsfrekvensen i Caracas. Och vi ville visa att med en ny polis kan vi få ner brottsbenägenheten utan att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Men för att det ska vara möjligt behövs människorna i området. Och de behöver polisen som idag inte sitter inne på en polisstation som invånarna tidigare var rädda för att besöka. Idag spelar poliserna fotboll med ungdomarna, hjälper flickorna och utgör en del av stadsdelens ”inventarier”. För bara tillsammans kan vi få fram var vapnen finns, vem som utför morden och vad kan vi göra tillsammans för att förbättra livet i området. I klartext; upprätta ett underrättelsenät som framför allt utgörs av invånarna i området som underlättar polisens kort- och långsiktiga arbete.

Uppgifterna är oerhört komplicerade för här handlar det om hänsynslösa mördare, knarklangare eller tjuvar som måste bekämpas utan att deras grundlagsrättigheter förtrampas.
Men en uppgift förvånar mig och den är att denna ”närpolis” har fått undervisning på basis av erfarenheterna från Nordirland och Nicaragua där kontakten med människorna i området prioriteras. Men det fungerar, säger El Achkar.
– Vi har haft framgång i Catia för brottsligheten har minskat med 50-60 procent. Det interfamiliära våldet har reducerats enormt för i arbetet dras hela familjen in när den får besök av PNB-polisen i hemmet.
Framgången för den nya polisen handlar också om pengar och arbetsvillkor.
Alexandra Michel arbetade fem år i Caracas Metropolitanpolis. Hon är en av 6 500 aspiranter som fajtas om hälften så många PNB-platser som ska tillsättas i nästa kull på UNES. Hon är liten till växten, småknubbig men säger att de fysiska testerna inte ska vara något problem.
Vad är det då som lockar henne att gå över till PNB?
– Arbetsvillkoren och arbetstiderna. Jag arbetar 24 timmar och är ledig 48. Det är oerhört slitsamt och det är omöjligt att fortbilda sig med sådana arbetstider. I PNB är arbetsdagen åtta timmar och lönen mycket högre.
Polisen har traditionellt varit skamlöst dåligt betald vilket har stimulerat korruptionen. Och med de obegripliga summor av pengar som knarkkartellerna rör sig med har tusentals poliser på kontinenten varit ett lätt byte.

Inte i något land kan vi ha ambitioner att garantera människorna säkerhet om vi inte ger polisen anständiga löne- och arbetsvillkor, säger Pablo Fernandez, samordnare för Nätverket för Stöd till Rättvisa och Fred.
Fernandez är Soraya El Achkars efterträdare i Nätverket. Han fungerar som rådgivare och ger en rad kurser till UNES.
– Till exempel, en poliskommissarie i Caracas som har arbetat hela sitt liv och är på väg att pensioneras tj
änar som mest 600 dollar, (knappt 4 000 kronor). En nyexaminerad polis tjänar i bästa fall cirka 300 dollar. Och då ska du tänka på att leva i Caracas är dyrare än London eller Barcelona.
Pablo Fernandez säger att motståndet från de gamla MP-poliserna var stort tills president Chávez kungjorde att den nya PNB-polisen som ingångslön skulle tjäna 3 000 bolivar (4 613 kr).
– Dagen efter hade vi en anstormning av MP-poliser som nästan tog sig in i UNES via fönstren, säger han skrattande.
– Det visar att nyckeln ligger i en uppvärdering av polisarbetet i form av ett materiellt och moraliskt erkännande av polisen.
En nyutexaminerad PNB-polis tjänar i dag mer än en kommissarie med 30 års tjänst inom Metropolitanpolisen. Den stora Metropolitanpolisen (MP) ska successivt försvinna och PNB, Bolivarianska Polisen, ska ta över.
I den nya polisen har skillnaden mellan officer och trupp försvunnit, nödvändigt för att polismannen ska kunna söka en högre tjänst. Studier är också nu ett krav för att kunna stiga i karriären. Polisagenten behöver inte längre betala sin egen uniform och han har nu ett eget vapen och inte ett roterande vapen mellan 10-15 poliser. Nu sätts polisen på skolbänken igen och fortbildas i hur han ska gripa en person. Förut drog polisen sitt vapen och sköt. Nu vet de att som sista alternativet får de använda sitt tjänstevapen, hävdar Fernandez.

Även sociala frågor
som bostadsbristen har aktualiserats med den nya PNB-polisen. Poliserna bor i typiska fattigområden, ofta granne med en brottsling och blir lätt ett militärt mål för den organiserade brottsligheten. Därför har bostadsfrågan blivit en prioriterad fråga att lösa vilket förbättrar polisens livskvalitet
– PNB-polisen har bara ett år på nacken och vi kan redan nu se en förändring, fortsätter Pablo Fernandez. Den polis som allmänheten förkastade för ett år sedan, vinner gradvis ett erkännande och förtroende hos befolkningen som noterar en attitydförändring hos denne polis. Igår hyste folk rädsla, idag har de respekt för polisen.
Bara några dagar återstår innan parlamentsvalet och oppositionens politiska käpphäst är, just det, den personliga säkerheten. Några dagar innan har 100 medlemmar i högerpartiet Primero Justicia brett ut vita lakan nedkletade med röd färg föreställande blod och ett antal kartongkistor som de ställde av utanför ett regeringskontor i Caracas.
– Vi protesterar till förmån för freden och rättvisan och ett Venezuela utan straffrihet, sa partiledaren Julio Borges.
Soraya El Achkar skakar på huvudet när jag frågar henne om oppositionens plan för säkerhet. I hennes ögon är det samma som den latinamerikanska extremhögerns.
– Det är samma förslag på repression, användandet av polisen som en väpnad gren för att kriminalisera de fattigas kamp för ett bättre liv.
Som högern i El Salvador eller Honduras där de talar om ”En järnhand mot brottslingarna”?
– Det är högerns projekt som är lika överallt om en ”Järnhand”, dödsstraff, bly, urskillningslösa razzior och armén ut på gatorna. Den historien känner vi mycket väl till i Venezuela för den upplevde vi förut. Som aktivist för de mänskliga rättigheterna under 25 år kan jag bekräfta de egna erfarenheterna av en repressiv polis mot de fattiga, inte mot brotten eller brottslingarna utan polisen som sattes in mot de svarta, folkrörelsen, främst ungdomar, som har avlidit i händerna på polisen. De tolv personer som dör i händerna på polisen varje månad är resultatet av högerns modell och syn på säkerhet.

Men säkerheten kan
inte begränsas enbart till polisen, menar El Achkar och pekar på att arbete, utbildning, hälsovård, gatubelysning, sophämtning och en allmänt bättre mänsklig tillvaro är viktiga beståndsdelar för att reducera brottsligheten i ett land.
– Vi kan inte tala bara om polisen. När vi talar om ”säkerhet” talar vi om ett system som polisen är en del av.
I systemet finns också åklagarämbetet, domstolarna, fängelserna och hela det preventiva systemet med politiska åtgärder som är andra delar av samma problem.
– Om vi inte lyckas få brotten inför domstol och få ett korrekt domstolsbeslut på dem i tid, fortsätter vi leva i osäkerhet. Det hjälper inte att bara reformera poliskåren om vi inte samtidigt reformerar hela den sektor som är relaterad till säkerheten, säger El Achkar.

Det har börjat skymma och jag tar en taxi tillbaka till San Juan. Som så många andra Caracasbor drar jag mig för att komma hem efter skymningen i dessa kvarter. Helena har börjat dra ner jalusierna i den lilla kvartersbutiken och förbereder sig för nattens ovisshet. En plåtslagare har reparerat jalusierna och monterat ett nytt lås.
Åtta dagar efter intervjun med den kvinnliga rektorn på Polisuniversitetet i Caracas inleder polisen i Ecuador ett försök till statskupp. Presidenten Rafael Correa kidnappas men fritas tio timmar senare av en specialstyrka ur armén som beskjuts av polisens krypskyttar. Fem personer dödas och 300 skottskadas. Parallellerna till statskuppen i Venezuela i april 2002, när den gamla Metropolitanpolisen i Caracas sköt demonstranter från taken, är slående lika. Priset för en dåligt fungerande polis kan vara mycket högt.
Dick Emanuelsson

Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)