Jag försöker hålla koll på nyheterna på in­tranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.

Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millen­niumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.

Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar in­tranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halv­fart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruk­tion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.

Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Ak­tivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyss­na. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på före­läsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordina­tioner, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.

Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? För­modligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrate­ger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Fors­karna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administra­törer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermor­gon 10-12. Och de som har patienter då.”

Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrun­den och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjukskö­terska eller läkare kunde gå. Kompetens­utveckling som sker i en ekokammare räk­nas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.

Här om månaden rapporterade P4 Väs­terbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De che­ferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.