I Flamman svarar Johan Lönnroth mig om den ekonomiska politiken. I vissa delar är jag enig med honom. En av de rödgrönas svagheter i valrörelsen var bristen på trovärdighet i den ekonomiska politiken. Så skulle det inte behöva vara. Orsaken till att Anders Borg kan glänsa i dag är inte minst att vi i vänstern sanerade statsfinanserna och lyckades få svenskarna att rösta nej till euron. Det borde vi vara stolta över. Men det kräver också att man, som Johan skriver, inser att en trovärdig kenyesiansk politik inte innebär att man alltid kan expandera och öka utgifterna.

Sverige har starka statsfinanser. Det är en avgörande styrka i denna kris. När Vänsterpartiet tog budgetansvar tillsammans med socialdemokrater och de gröna mellan 1998 och 2006 minskades statsskulden från i runda tal 70 till 40 procent. Det var inte alltid så populärt då, men i dag kan vi se att det var rätt att göra det. Man kan diskutera hur det skedde, men att det skedde var bra. Även om jag önskar att vi kunde, så kan vi inte i dag ställa oss utanför den globala kapitalismens realiteter. Inte heller vänstern kan satsa pengar som vi inte har. Vad skiljer oss då från de andra? Har vi godtagit den enda vägens ekonomiska politik? Nej. Vi vill att staten ska ha högre intäkter och skatterna ska betalas av dem som har råd. Det ger ett samhälle med större jämlikhet och mer resurser till offentliga satsningar. Vi vill se en ekonomisk politik som anpassas till konjunkturen, mer expansiv i ekonomiska kriser som den som bröt ut 2008. Vi ifrågasätter därför de rigida utgiftstaken.
Men det krävs mer för att formulera ett alternativ i finanskrisen. Skattesystemet måste ställas om till att missgynna spekulation och miljöförstöring men gynna produktiva investeringar och arbete. Det offentligas andel av konsumtionen måste hållas uppe och vi måste investera i klimatomställning och utbildning för framtiden. Bankerna ska hållas i strama tyglar.

Statligt ägande som används klokt kan vara ett verktyg för stabilitet och långsiktig utveckling. Pensionssparandet, som det nu spekuleras med som med annat kapital, ska användas för hållbara investeringar. Vänstern vågar planera, tänka långsiktigt och ser offentlig sektor och offentligt ägande som tillgångar och styrmedel. Det är vår styrka. Där marknaden har misslyckats i grunden måste politiken och planeringen ta vid.
Som Johan påpekar så är en del av svaren internationella. Måste euron räddas till varje pris? Nej, jag förstår inte varför. Om en gemensam valuta blir ett hinder för en ekonomisk återhämtning i flera länder så bör euroområdet krympa. Det är dags att svälja EU-prestigen, även för Johan, och fundera över hur en ordnad reträtt kan se ut. En vänster som försvarar eurons konstruktion kan inte formulera ett alternativ i den ekonomiska politiken. Istället måste vi ifrågasätta hela eurons grund och kräva att bankerna får betala notan för den kris som de har orsakat. Det spekulativa finanskapitalet måste tyglas. En del görs redan, faktiskt delvis inom EU:s ram. Kapitaltäckningskrav höjs för bankerna och bankavgifter införs.

Länder förbjuder många av de mest extrema formerna av finansiell spekulation. Tobinskatt och avgifter på finansiella aktiviteter diskuteras på allvar inom EU. Allt detta är nog bra och något vänstern ska driva på. Till det behövs ett socialt EU som skyddar löntagarnas rättigheter istället för att angripa dem.
I detta arbete är vår grundläggande kritik mot EU:s marknadsliberala fundament vår största tillgång.