När vi nu ser tillbaka tre år efter finanskrisen och följderna därefter går det att konstatera att de förhoppningar som fanns om ett förändrat ekonomisk system inte infriats. Maktbalansen är intakt.
Det har varit möjligt genom en historieskrivning skapad av samma personer som orsakade krisen. I denna berättelse var det girigheten som individuell moralisk brist som ledde till kollapsen. Det var specifika människor, och inte ett specifikt system, som agerade korrupt.
Så lät logiken från bankerna och politikerna och så lyder fortfarande förklaringen till varför nyliberala partier lyckats kapitalisera på sin egen finanskris och än i dag vinner val världen över.

Men i tre filmer som jag nyligen sett vill nordamerikanska regissörer skriva en annan historia om sin kontinents misslyckande. Det är som om Oliver Stones Wall street – money never sleeps, Michel Moores Capitalism – a love story och Charles Fergussons bioaktuella dokumentär Inside job alla, men på olika sätt, har sin utgångspunkt i ett yrvaket desperat upprop: ”Vänta! Stopp! Varför ställs inte den kapitalistiska ideologin till svars?”
De tre filmerna har sina egna ingångar men möts i en vilja att sammanbinda den nord­amerikanska utvecklingen med politiska reformer och inte med hjältar, gangstrar, individer.
I Money never sleeps är det Gordon Gekko själv som Oliver Stone använder som keynesiansk historieskrivare och omvänd jesuspredikant mot finans­kapitalet och politikerna.
I ett tal efter han släppts ut ur fängelset minns han sitt eget ”greed is good” för 30 år sedan och konstaterar nu att girigheten verkar vara lagstadgad under det finare namnet spekulation.
Derivathandeln – en slags vadslagning om risker – har satt massförstörelsevapen i händerna på miljoner amerikaner som försöker härma hedgefond-mäklarnas pokerspel.
Det är denna spekulationsekonomi skapad i en symbios mellan bankerna och avregleringarnas presidenter sen 1980-talet som gör att Gekkos bartender köper tre hus utan någon insats, som gör att föräldrar utan reallöneökningar på 20 år inte bara tar amorteringsfria lån eller locklån (där avgifterna stiger under tid) utan även lån som ser ut som om de vore köpta på Buttricks, med så kallad negativ amortering, där den belånade summan ökar varje år.

Gekko döper det till ”steroid banking”, en cancerekonomi som oundvikligen kommer krascha.
Men Stones analys går längre än så. Han låter nämligen Gekko senare i filmen spekulera och tjäna miljarder på den nedgång som han själv förutspått, parallellt som han driver tesen att detta inte är en enskild lånehajs sista brutala jakt, utan även de amerikanska storbankernas tillvägagångssätt.
Och det som i Stones fiktion nästan verkar överdrivet cyniskt bekräftas i Fergussons dokumentär Inside job. Interna dokument avslöjar att de ansvariga visste att den globala ekonomin var ett pyramidspel som snart skulle falla. Samma institutioner som skapade derivatmarknaden, som lobbade för att den aldrig skulle regleras och som först av alla insåg att marknaden var giftig började helt enkelt spekulera i sin egen kris. I fiktionens önskevärld åker stortjuvarna fast men i de dokumentära skildringarna av Fergusson och Moore får vi veta varför det aldrig hände. Hur kunde Goldman Sachs, J P Morgans och Bank of America känna sig trygga i att spekulera mot sin egen avgrund? Fenomenet har kallats The Goldman government, Goldmanregeringen.
I Capitalism – a love story menar Moore att de 700 miljarder stora räddningspaketet var en ”ekonomisk statskupp” framförhandlad av den förre Goldman Sachs VD:n Hank Paulsson, då passande nog finansminister med en stab fullt av handplockade chefer direkt från Wall Street, som själva har tjänat miljarder på det system de nu skulle rädda.

Moore hatar strafflösheten, jagar Paulsson och köper till slut en rulle polistejp och ringar in hela Wall Street som en ”crime scene” och kräver pengarna tillbaka. Men hans film slutar i en förhoppning. Obama kommer. Kanske han kan få bort Wall Street från Vita huset?
Och kanske är det också därför som Inside job slutligen har varit ett sånt magslag på den nordamerikanska vänstern. För där knyts trådarna från de två andra filmerna ihop. Det går inte bara att byta ut en president, en centralbankschef och åtala en av svindlarna och hoppas att systemet korrigerar sig själv. Hela systemet måste bytas.
Fergussons film visar hur raffinerat Obama-administrationen vinner valet på att skurkmåla Wall Street men sen skickar lugnande tabletter genom att än en gång utse en administration som Goldman Sachs lika gärna kunde ha plockat själv. Tydligast blir det i fallet Larry Summers. 1999 förhindrade han regleringen av derivatmarknaden. Några år senare tjänade han 20 miljoner dollar på derivathandel. 2011 är han chef för presidentens eko­nomiska råd.
Alla som fortfarande tror att Obama kommer skapa en New deal, räck upp en hand?