Okategoriserade 09 mars, 2011

Miljövännen som dyker i containrar

Varje år slänger svenska butiker tusentals ton mat. Vanja Alexanderson tar tillvara på lite av den.

– Mat har jag dumpstrat till och från i åtta år. Grovsoprum har jag tittat i sedan jag var ungefär fem år.
Vanja Alexanderson är en av dem som brukar kallas för dumpsterdivers (containerdykare på svenska). Hon letar mat i butikernas containrar och prylar i grovsoprum. Hon började dumpstra, som hon lite försvenskat kallar det, mer aktivt under en period när hon hade dåligt med pengar. Men det handlar också om ett ställningstagande för miljön.
– Jag tycker det är vansinnigt att det slängs så mycket mat.

Livsmedel står för
20-25 procent av Sveriges totala klimatpåverkan. När butiker dessutom slänger tusentals ton mat varje år blir det en stor och onödig miljöbov. Mycket av det som kastas hade gått alldeles utmärkt att äta. Det kan röra sig om grönsaker som fått en skrynkla, mat som närmar sig bäst före-datumet, eller där bäst före-datumet redan passerats. Ofta beror det på att affärer köper in för mycket mat från början, men också på att kunderna vägrar att köpa sådant som inte är i perfekt skick.
– På ett sätt förstår jag det, eftersom mat är så dyrt vill man inte betala för något som inte är i det allra bästa skicket. Samtidigt skulle jag önska att vi kunde sluta vara så jätterädda för sådant som inte är helt färskt, säger Vanja Alexanderson.
Hon påpekar att mycket fortfarande går att äta efter bäst före-datumet och trots att det inte ser ut som maten gör i reklamfilmer.
– Tomater till exempel, är till och med godare när de blivit lite mjuka och övermogna.
En lösning på svinnet tror hon skulle kunna vara att butiker inför en andrahandssortering med lägre priser. Samtidigt kräver det att butikerna inte tycker att de tjänar mer på att sälja till fullt pris och slänga det som inte säljs.
– Jag har hört från kompisar som jobbar i butiker att personalen inte får ta med sig gammal eller skadad mat hem, man slänger hellre den.
Butiker har olika inställning och policys. En del affärer har avtal med organisationer som till exempel lagar mat åt hemlösa. Enligt Livsmedelsverket finns inget som hindrar butiker från att skänka bort mat med utgånget bäst före-datum, så länge det inte finns något sista förbrukningsdatum på varan, som används för bland annat fisk och kött. Men det tycks inte göras i någon större utsträckning. Butiksägare är inte heller alltid överförtjusta i att någon letar i deras containrar. För något år sedan uppdagades att en Lidlbutik utanför Stockholm regelmässigt hällde giftigt lösningsmedel över den slängda maten. Vanja Alexanderson har själv varit med om en mildare variant av matsabotage.
– Det har hänt att det har hällts ut yoghurt över bröd så att allt har varit en enda sörja.

De bästa fynden är grönsaker, då det är dyrt att köpa. Vanja Alexanderson berättar målande om en särskild container som hon ofta gick till när hon bodde i Malmö där en butik brukade slänga bröd.
– Jag lade nästan inga pengar alls på mat i nästan ett år. Jag jobbade på en skola och åt lunch där, sedan åt jag bröd på morgonen och kvällen.
Den äckelmagade reagerar nog en del på att äta något som tidigare slängts. Vanja Alexanderson tar bara mat som butiker har slängt, eftersom hon vet att det inte har legat länge.
Hon tror att det är enklare att ta mat från containrar om man är vegan.
– Köttätare är med rätta mer rädda för att maten ska vara dålig. Med grönsaker är det oftast inte värre än att det smakar illa och att man spottar ut det, eller skär bort de dåliga delarna.
Vanjas bästa praktiska tips till den som själv vill börja med dumpsterdiving är att om man hittat en bra container se till att gå tillbaka dit och försöka räkna ut vilka dagar butiken slänger vissa varor.
– Ofta är det så att de slänger frukt eller bröd vissa dagar, medan det andra dagar kan vara bara gamla, äckliga saker. Sedan ska man inte skräpa ner. Man måste plocka ut saker för att se om de är bra, men om man inte lägger tillbaka dem igen är det stor risk att butiken låser in sina containers.

Dumpsterdiving är inte lagligt i Sverige.
– Men den som slängt något får anses ha lämnat ifrån sig det, så det räknas inte som stöld utan som egenmäktigt förfarande, säger Maria Hedman, vid Citypolisen i Stockholm, till Flamman.
Egenmäktigt förfarande kan ge böter eller fängelse i högst sex månader. Det har ingen betydelse om man tar något ur en butikscontainer eller om man som hyresgäst tar något från ett gemensamt grovsoprum. Däremot kan man göra sig skyldig till exempelvis olaga intrång eller inbrott om man tar sig in på ett område eller i ett utrymme där man inte har rätt att vara.

Vanja Alexanderson har aldrig råkat ut för väktare eller polis när hon dumpstrat.
– En gång när vi letade i en butikscontainer kom hon som hade affären ut till oss, men hon verkade mest förskräckt över att vi tänkte äta sopor, inte över att vi tagit något från henne personligen.
Tvärtom har hon snarare fått positiva reaktioner annars.
– Det har hänt att människor som råkat gå förbi har tyckt att det varit bra att vi tagit vara på saker.
På sina håll har det växt fram lagliga och organiserade alternativ till dumpsterdiving. Vanja Alexanderson tar hyreshuset där hon växte upp som ett exempel.
– Där fanns något som hette Kretsboden där det gick att ställa saker som inte var trasiga men som man ville bli av med och andra kunde ta dem. Sedan höll någon lite koll och datummärkte saker och om ingen hade tagit något inom en viss tid kördes det iväg till Myrorna.
– Det är något jag rekommenderar för dem som har möjlighet att starta något liknande.
Just nu har Vanja Alexanderson tagit en paus i dumpstrandet. Mest för att hon flyttat till Stockholm och inte hittat så många bra ställen. Till viss del är dumpsterdiving också en fråga om att ha tid.
– Här i Stockholm är många ganska uppbundna och har inte tid att ses spontant en kväll och det är inte så kul att gå ut själv.
Men hon kommer att återuppta dykandet. Inte bara för att det är billigt och bra för miljön, utan också för att det faktiskt är roligt. Hon beskriver en upptäckarglädje som nästan kan jämföras med att få presenter.
– Det är roligt att laga mat utefter vad man hittat. Min fru är dessutom väldigt bra på att ta tillvara på mat och tycker det är roligt med matlagning så det passar bra ihop med mig som tycker det är roligt att hitta maten, säger hon och ler lite.

Liten ordlista

Dumpsterdiving eller containerdykning är att ta vara på mat och saker som slängts men som fortfarande är ätbart eller går att använda.
Frigan är en sammansmältning av orden free (gratis) och vegan. Friganer tar avstånd från konsumism och vill försöka undvika att vara en del av den traditionella ekonomin. Dumpsterdiving är en del av den friganska livsstilen. Friganism som politisk rörelse har starka kopplingar till antiglobaliserings- och miljörörelsen. Många, men inte alla friganer är veganer eller vegetarianer.

Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 25 augusti, 2025

Vet du vad som är horribelt, Ebba Busch?

Undernärda tvååringen Yazan Abu Ful sitter i sitt familjehem i flyktinglägret Shati, Gaza stad, den 23 juli 2025. Foto: Jehad Alshrafi./AP/TT.

Barn som svälter i Gaza. Flickor som utvisas till könsstympning. Familjer som förlorar allt för att regeringen stänger dörren. Det är förfärligt, Ulf Kristersson. Inte att Greta Thunberg seglar med mat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Flickan mitt emot mig sorterar pärlor för att välja ut till ett armband. Hon är duktig i matte, men ändå lägger hon samma pärlor i olika högar, om och om igen. Efter en stund förstår jag. Flickan väljer inte ut pärlor för att göra klart sitt armband. Hon försöker stanna tiden. Framtiden är nämligen den här flickans fiende.

Hon är ny på min mottagning, men hennes situation är tyvärr inte ny för mig. Jag är psykolog och arbetar med barn som varit med om krig och förföljelse. Det som är ovanligt för mig är att flickan är född i Sverige och har bott här hela sitt liv. Hon går på mellanstadiet, fortfarande mer flicka än tonåring. Favoritämnet är idrott och allra roligast är spökboll. Hon är blyg men ler brett när jag frågar om hon vunnit någon gång.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande.

Nästa vecka ska hon och hennes mamma utvisas. Mamman har arbetat i Sverige sedan innan flickan föddes, men nya lagar har gjort dem papperslösa. När flickan inte hör säger mamman: ”Min dotters säkerhet är allt som betyder något.” Hon har till och med bett oss – väl medveten om att vi skulle säga nej – att omskära flickan här, under trygga förhållanden. Hon vet att så fort de landar i hennes hemland kommer släktingarna att göra det, utan bedövning och med risk för infektioner. I Migrationsverkets beslut står att det är olagligt med omskärelse i mammans hemland och att det därför inte finns något hinder för mamman och flickan att återvända dit. Vad de inte förstår är att en brutal tradition är så mycket större än lagar på papper.

Min nästa patient är ett barn i förskoleåldern. Barnet lagar mat vid en träspis och matar en docka och säger: ”Det var allt vi hade. Det finns ingen mer.” Plötsligt stannar hon upp och ser plågad ut. Hon flimrar med ögonen och är inte kontaktbar. När flickan är tillbaka berättar hon att vi måste hitta en ficklampa, för bomben har gjort det mörkt. Flickan och hennes familj har just evakuerats från Gaza. Hennes föräldrar har trots svält och bombanfall lyckats hålla barnen vid liv och ta sig ut till säkerhet. De berättar om hur de ansträngt sig för att barnen ska känna trygghet nog att börja leka igen. Jag tänker att de borde få ett Nobelpris i föräldraskap.

Jag får ofta frågan om det krävs särskilt kunskap för att arbeta med barn från ”andra kulturer”. Jag vet inte hur jag ska svara. För smärta gör ont i alla kroppar. Skräck är outhärdligt för alla. Skratt bubblar lika skönt i allas magar.

Men kanske finns en outtalad föreställning: att barn med lite mörkare hud inte känner lika stark rädsla när en vuxen skär dem i underlivet? Att barn som växt upp i krig inte plågas lika mycket av mardrömmar än lite ljusare barn från 200 år av fred. Att föräldrar från andra länder tar mindre ansvar.

Läs mer

Hur ska jag annars förstå att flickan med pärlorna utvisas till ett land hon aldrig varit i och där hennes underliv kommer att skäras sönder? Eller att de flesta av oss inte gör mer för att pressa regeringen att hjälpa barnen och familjerna i Gaza?

Samtidigt såg vi i somras hur migrationsministern försvarades när det avslöjades att hans barn varit aktiv i en högerextrem organisation. Ingen ifrågasatte hans föräldraskap, ingen talade om utvisning. Och när Greta Thunberg försökte bryta Israels blockad av Gaza med mat och medicin, sade vice statsministern att hennes agerande var så ”horribelt” att hon inte kan prata om det.

Min måttstock om vad som är horribelt är en annan.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande. Den avgör om barn ska få trygghet, eller utsättas för lidande och fara. Om det sker av okunskap, fördomar eller likgiltighet vet jag inte. Men konsekvenserna är desamma. Barnen i Gaza, flickan med pärlorna – de betalar priset.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Foto: Oscar Olsson/TT.

I onsdags öppnades uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat. Nu väljer de två partiprofilerna att lämna V – och öppnar i stället för att starta ett nytt alternativ.

De två riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnar Vänsterpartiet med omedelbar verkan, meddelar de vid en presskonferens under söndagen. Båda säger också att de kommer att stanna i riksdagen.

– Det är något som vi är djupt ledsna över, något som vi önskar aldrig hade behövt göras. Vi har gett våra liv till partiet. Vi har offrat våra dagar och nätter, säger Daniel Riazat, som varit med i partiet i 19 år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Snuskgubben är förlåten

Stig Larsson har gjort lite liv ifrån sig sedan millennieskiftet – men plockas under 2020-talet upp av ett nytt unglitterärt gäng. Foto:

Boken om Stig Larssons författarskap, ”Ett berg av liv”, är full av medhårsläsningar – men blixtrar till när provokatören själv kommer till tals.

Att skriva något nytt om Stig Larsson är en övermäktig uppgift. Lika skandalomsusad som geniförklarad har han sedan debutboken Autisterna 1979 fått rollen som omhuldat underbarn, litterär tuffing och postmodernismens galjonsfigur. Han har varit sjavig knarkare, provokatör, detroniserad som snuskgubbe. Och så i dag: upplockad av unglitterära kotterier och mysfarbor på uppesittarkvällen i Cyklopernas land. Det är också slitsamt att se bortom det här, och få syn på texten bakom personan.

Sådana anspråk har däremot de åtta essäisterna i Ett berg av liv: En bok om Stig Larsson (Diadalos, 2025). Under Kristoffer Flensmarcks och Andreas Holmströms redaktörskap skriver här poeter och kritiker, som Victor Malm, Joni Hyvönen och Mikaela Blomqvist, om Larssons verk, från dikten ”Hösten” 1964, fram till förra årets Högt och lågt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Lidandets logik – från Gina Dirawi till Donald Trump

Att genomlida smärtsamma ritualer för att uppnå ”rening” är en gammal idé som tycks ha fått en renässans. Foto: Jessie Wardarski/AP.

Från shamanska ritualer och fitnesskultens självplågeri till politiska kriser och revolutioner återkommer samma tanke: först måste allt rasa samman, sedan kan något nytt ta form. Varför tror vi att smärta är vägen till förnyelse?

Det är mitt i juli och jag lyssnar på Gina Dirawis sommarprat. Hon berättar om sin desperata jakt på ett andligt uppvaknande och att hon därför deltar i en shamansk ceremoni. Den slutar med att hon halvt medvetslös spyr i en plastpåse efter att ha andats in rapé, en traditionell örtmedicin från Amazonas. Medan hon ligger utslagen på golvet frågar hon sig: ”Måste människan gå igenom ett extremt lidande innan man når ett uppvaknande? Är vägen hem alltid genom någon typ av extrem död och återfödelse?”

Dirawis erfarenhet ligger djupt inbäddad i vår kultur. Det är inte bara självhjälpsindustrin som ser ett nödvändigt samband mellan lidande och själslig rening. Under antiken framlades denna idé i det tragiska dramat. Aristoteles skriver i Om diktkonsten att dramat skulle rena åskådarnas känslor genom hjältens lidande, något han kallade katharsis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 22 augusti, 2025

Uteslutna vänsterpartister får stöd av upprop

Ett nytt upprop samlar hundratals vänsterpartister, med krav på att uteslutningsärendena mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat stoppas. ”Det liknar vad hamnen utsätter Erik Helgeson för”, säger undertecknaren Lars Henriksson.

”Vi accepterar inte att två av våra mest kämpande röster tystas”, står det i det brev som lades ut under fredagsmiddagen på sajten stoppauteslutningarna.se. 

Längst upp på sidan finns bilder av riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, som sedan i onsdags hotas av uteslutning från Vänsterpartiet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Inrikes 22 augusti, 2025

Locket på från regeringen om bosättarkontakter

Foto: Lars Schröder/TT

Gång på gång nätverkar kristdemokrater och sverigedemokrater med extremnationalistiska israeler. Men när Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard frågas ut om kontakterna duckar hon ämnet helt.

I går i riksdagen ställde vänsterpartisten Lorena Delgado Varas tre frågor till utrikesministern om det upprepade samröret med israeliska bosättare från partier inom regeringssamarbetet.

Frågorna föranleddes bland annat av att den israeliska extremisten Eugene Kontorovich bjudits in till möte i riksdagen, något som Flamman tidigare rapporterat om. Tidigare har även Arbetaren rapporterat om hur tio kristdemokratiska ledamöter reste till Israel för att träffa bosättarorganisationen KKL.

Frågorna från Delgado Varas rörde bland annat hur kontakterna påverkar Sveriges trovärdighet och handlingsutrymme i politiken gentemot Israel och Palestina, och hur ”uttalade stöd för sanktioner mot extremister som [Israels finansminister] Smotrich inte urholkas genom parallella kontakter med samma grupperingar?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 22 augusti, 2025

Framtidens färja gjuter el på vågorna – från Ekerö till Saudiöknen

Med sina svävande bärplansfärjor vill svenska Candela revolutionera kollektivtrafik på vattnet. Den energisnåla svävarpendlingen testas på Mälaren, och säljs globalt – även till Neom, det futuristiska stadsprojektet i Saudiarabien som skördat tusentals arbetarliv.

”Många av våra kunder är teknikintresserade entreprenörstyper som tjänat sig en hacka. Jag tror inte vi har någon kund hittills som inte äger minst en Tesla.”

Så sade Gustav Hasselskog, elbåtstillverkaren Candelas vd och grundare, 2021 till Dagens Industri i samband med att Wallenbergsfärens investmentbolag EQT Ventures sköt in hela 245 miljoner i bolaget. Nu i augusti fyllde man på med 80 miljoner till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)