Film

Tintins äventyr
Regi: Steven Spielberg.
Sony Pictures, 2011.

Steven Spielbergs (regi) och Peter Jacksons (producent) Tintinfilm gick förstås rakt in på biotoppen. Tintins äventyr: enhörningens hemlighet är ett måste för vuxna som vuxit upp med Tintinböckerna, samtidigt som den fungerar som spännande animerad action för lite större barn.
Kanske var målgrupperna ett skäl till att Hollywood plockade upp Tintin efter alla dessa år: filmer som verkligen kan tala till både barn och vuxna, på olika sätt, säljer, det lärde man sig inte minst av Shrekfilmernas enorma succé.
Tintinböckerna är skrivna så att föräldrar har kunnat köpa dem till både sig själva och sina barn. Mot en fond av scout­heder och slitstark, strikt platonisk kamratskap lät Hergé sig inspireras av samhällsströmningar och nyhetsflöde när han sände sin pojkaktige hjälte ut i världen.

Det paradoxala resultatet är att Tintin både är föråldrad och tidlös. Samtidskänslan är inte sällan stark – men dåtida – samtidigt som Hergé längtansfullt gestaltar en dröm om lojalitet och gemenskap bortom både sin och vår tids normer och trender. Tintin och Haddock är ju ett udda par: en ung, driven reporter som aldrig skriver något utan istället blir omskriven, och en försupen, betydligt äldre sjökapten.
Jag ska erkänna att det var med viss oro jag som inbiten Tintinfantast såg den nya filmen. Hur känslig kunde en så stor Hollywoodproduktion, med allt vad det innebär av investerade pengar, vara inför en så egensinnig skapelse som Tintin? I ett fasansfullt ögonblick fick jag för mig att det var en flaska produktplacerad Jack Daniels som kapten Haddock halsade i förbifarten ombord på lastfartyget Karaboudjan, men antagligen var det bara mina nerver som spökade.
Filmen gör en del oförlåtligt våld på sin förlaga, men den har också obestridliga kvaliteter. Här finns en härlig miljökänsla som klär väl i 3D. Vi befinner oss i mitten av 1900-talet, till en början i ett Bryssel där en loppmarknad lever, en marmorskiva verkar kall, trädörrar doftar och regnblanka gatstenar glänser. Motion capture-tekniken, där man med hjälp av elektriska sensorer överför människors rörelser till datoranimationer, ger tyngd åt figurernas kroppar men tyvärr inte liv åt deras ansikten.

Berättelsen blandar tre album, Enhörningens hemlighet, Rackham den rödes skatt och Krabban med guldklorna, och kryddar med sekvenser från andra äventyr. Från originalhistorierna hämtas flera trådar, med bland annat en ficktjuv och en försvunnen guldskatt, medan annat dras ifrån. Filmen lägger till en vendetta mellan kapten Haddock och Ivan Sackarin, en bifigur i albumet, som här får en huvudroll som skurk och ättling till Rackham den Röde.
Att göra om är rimligt, filmen ska stå för sig själv. Länge liknar den ett i dagens filmutbud särpräglat matinéäventyr – inga superkrafter eller pumpade muskler, och ingen kärlekshistoria här inte. Efterhand accelererar actionsekvenserna, med snabba, ljudliga jakter och slagsmål, ofta i banor genom olika miljöer enligt dataspelsmodell – och jodå, i det nya Tintinkonceptet ingår också ett dataspel.
Problemet är inte våldet i sig, Tintin har alltid varit en jäkel på att slåss, utan att Spielberg inte lyckas få till en spänningsuppbyggnad i berättelsen. Intrycket blir att bombastiska utbrott avlöser sega, pratiga partier. Det är ofta långtråkigt och förvånansvärt utslätat.

Hergés värld lever annars i karaktärsteckning och situationer som byggs upp i utkanten av storyn för att brisera i hejdlös komik, mitt i allvaret. Att Spielberg, vars övriga filmer har en omisskännlig ton, inte kunnat göra något eget av detta är svårt att begripa. Här får vi varken Hergékänsla, Spielbergkänsla eller för den delen Peter Jacksonkänsla, utan något betydligt mindre färgstarkt än de tre åstadkommit var för sig.
Ändå har filmen ett visst underhållningsvärde, och jag kunde ha accepterat strömlinjeformningen om den inte gått så hårt ut över karaktärerna. Bäst klarar sig Milou, skönt dynamiskt hundig och faktiskt aningen mer framträdande än i böckerna, och Tintin själv som ju inte är någon särdeles blodfull karaktär, utan mest av allt handling. Men av Haddocks svekfulle, klassiskt skurkaktige styrman Allan Thompson har blivit en blek underhuggare, och Dupondtarnas absurdistiska kvaliteter är helt bortblåsta.
Den verkliga katastrofen är kapten Haddock, den figur som, vill jag påstå, kräver mest omsorg. Han är livsviktig som komisk och känslomässig motor i Tintinvärlden. Jag gissar att om Tintinläsare världen över fick välja ut en figur som de identifierar sig med, så skulle de flesta säga kapten Haddock. Kanske reflekterar det en dröm om en Tintin som skulle se oss i all vår ofullkomlighet, och ta oss i bruk för något större, annorlunda och spännande. Man skulle faktiskt kunna säga att kapten Haddock är den enda riktiga människan i Tintinvärlden, med sin dåliga impulskontroll, sin vilda fantasi och sitt varma hjärta.

Här dyker han upp med samma små döda knappögon som alla de andra i filmen. Av hans alkoholistiska självupptagenhet blir feghet och skojsig fysisk klumpighet. Mest bisarrt är att han plötsligt har drabbats av ett svårartat förfaderskomplex gentemot riddaren av Haddoque. Komiken blir platt
och bokstavlig, och ingenting blir bättre av att han kastar ur sig konsultaktiga visdomsord av typen ”sänder du ut fel signaler så fastnar det hos andra”. Det är så man vill dränka eländet
i Loch Lomond.