Partiledarens närmaste medarbetare ger sig ut på nätet för att under signaturen ”Ove Tove” håna utmanaren till partiledarposten och hans anhängare. Ungefär samtidigt registrerar hans partikamrat och tillika kyrkopolitiker en anonym blogg: ”avgahagglund.nu”. Det är lätt att bli lyteskomisk över den rådande situationen i Kristdemokraterna, men exemplen ovan visar på ett djupt splittrat parti.
Lite förenklat finns en splittring mellan de mer konservativa grupperingarna och de socialliberala. Det har bland annat tagit sig uttryck i förra riksdagsvalet då Annelie Enochson och Tuve Skånberg lyckades personkryssa sig in i riksdagen, vilket kan ses som att den konservativa falangen i partiet stärkte sina positioner.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte är så enkelt som en glasklar höger-vänster-konflikt. Plöjer man tidningen Dagens insändarsida hittar man dem som är upprörda både för att KD inte längre vill ha en  restriktiv abortlagstiftning och för att partiet har gått för långt åt höger i ekonomisk politik.
Och där ligger nog ett av de stora grundproblemen. Oavsett om man ser till värderingsfrågor eller på den ekonomiska politiken borde man som kristdemokrat snart börja undra vilken utdelning KD:s regeringsdeltagande har gett. Det finns kristdemokratiska väljare som är genuint engagerade i flyktingfrågor eller sociala frågor. Men med utvisningar av dementa 90-åringar och en kristdemokratisk äldreomsorgsminister som skickas fram för att förklara vägda kissblöjor och svält på äldreboenden måste det vara svårt att se sitt partis nytta i de frågorna.

En stor del av KD:s väljarkår finns på landsbygden. Men inte heller där har KD lyckats profilera sig. Nyligen bromsade partiet ett förslag om slopad tvångssterilisering för dem som vill genomgå ett könsbyte. Men det är mer ett nederlag för alla andra än något som kan lyftas fram som en seger för KD. Möjligen kan det till och med skrämma bort någon enstaka mer liberalt sinnad kristdemokratisk väljare.
En given grupp bland KD:s kärnväljare kanske skulle kunna vara kristna. Fast här har vi ett problem. Under hela 00-talet dalade stödet bland just religiösa mötesbesökare. Mellan valet 2002 och 2010 hade KD tappat var fjärde väljare i den gruppen. Både Moderaterna och Miljöpartiet har under samma period ökat sitt stöd bland aktivt utövande religiösa. En möjlig tolkning är att de kristna väljare som tidigt tilltalades av KDS kärnkraftsmotstånd, kritik mot pengafixeringen i samhället och ambition att vara ett alternativ till blockpolitiken, idag känner sig mer hemma i Miljöpartiet, medan den kristna högerfalangen i större utsträckning gått till M.

Ett argument som kristdemokraternas kärntrupper gärna brukar upprepa är att det finns plats för ett starkt kristdemokratiskt parti i svensk politik, med hänvisning till andra europeiska länder. Det är i och för sig helt riktigt att kristdemokratiska partier är starka i exempelvis Tyskland. Samtidigt glömmer man att ta med skillnaden i det politiska landskapet i den beräkningen. Med den logiken borde till exempel Miljöpartiet vara dubbelt så stort.

I dag ligger Kristdemokraterna stadigt under riksdagsspärren, närmare bestämt 2,9 procent i en av de senaste mätningarna. Utan stödröster från framför allt moderatväljare hade Kristdemokraterna med största sannolikhet åkt ur riksdagen 2010. En undersökning från opinionsinstitutet Novus strax efter valet visade att mer än en tredjedel av KD:s 5,6 procent bestod av taktikröster. Förr eller senare nås en peak där dessa börjar misstro nyttan av att ge KD konstgjord andning. Händer det inget positivt för KD mycket snart är den gränsen nog snart nådd.