År 2018 bestämmer sig en grupp nazister från månens baksida för att det efter drygt sjuttio år i exil är dags att återvända till jorden. Det fjärde riket ska upprättas med hjälp av supervapnet Götterdämmerung, och främsta måltavlan är naturligtvis USA. Detta är utgångspunkten för handlingen i finska science fictionfilmen Iron sky, och om någon tycker det låter tramsigt så är det en korrekt iakttagelse.
Filmen är ett slags referensstinn mix av ’Allå, ’allå, ’emliga armén, Mars attacks och rymdinvasionsfilmer i allmänhet, befolkad av övertypiska filmnazister med vassa haklinjer eller blonda flätor, och babbliga, härsklystna amerikaner.
Jag må vara humorlös i det avseendet, men nazistparodi har aldrig varit min favoritgenre. Behållningen i Iron sky är istället en i sina delar fräsch och pricksäker USA-kritik. Rymdnazisterna har inte räknat med att USA fått en Sarah Palin-lik president, som under parollen ”Yes, she can!” upphetsat välkomnar invasionen eftersom ett krig är precis vad som krävs för att bli omvald. Dess bättre är tyskarna dessutom ”de enda vi någonsin slagit i en rättvis fajt”. För att boosta sin popularitet kopierar hon ett av nazisternas tal rakt av – till folkets jubel. Rådslagen i Säkerhetsrådet bjuder också på några komiska höjdpunkter.

Ur budgeten på cirka 70 miljoner kronor – rekord för en finskproducerad film (dock på engelska), rätt lite med Hollywoodmått mätt – utvinner filmskaparna hyggliga tekniska effekter och en snygg, mörk estetik på månens baksida. Slovenska Laibachs soundtrack räknas också på plussidan.
Intressant är att pengarna delvis har samlats in genom crowd funding. Regissören Tim Vuorensola berättar i intervjuer att man tidigt siktade in sig på genrefans, som uppmanades bidra både med idéer till filmens innehåll och med medel till produktionen. Detta bidrog till en hype kring filmen, som visade sig i knökfulla salonger när den hade världspremiär under Berlin filmfestival i februari. En del av bidragen ska återbetalas om filmen går med vinst, och så här långt ser det lovande ut: Iron sky drog 70 000 besökare bara i Finland under premiärhelgen i påskas. Nu går den upp i Sverige och flera andra länder.

En annan färsk och ganska omtalad premiärfilm denna vecka är brittiska Kill list, regisserad av Ben Wheatley. Filmen går upp på video-on-demand, en distributionsform som vi kommer att få se allt oftare och som skulle kunna bredda det svenska filmutbudet, vilket vore välkommet med dagens monopolsituation på biografmarknaden.
Kill list förtjänar hur som helst en publik: det är en gastkramande, originell film som undandrar sig genrebeteckningar men kanske kan beskrivas som en skräckthriller med både psykologiska och ockulta inslag.
Efter avslutad tid i armén har kompisarna Jay och Gal sadlat om till yrkesmördare. De har avslutat även den karriären sedan ett uppdrag gått snett – hur får vi en obehaglig fingervisning om senare i filmen – när de erbjuds ett nytt uppdrag.
De accepterar. Jay är arbetslös, går hemma och gnager mot sin fru och son, och båda behöver pengarna. De ger sig av på ett slags fragmenterad roadtrip, där de möter en outsäglig fasa och offer som tackar Jay när han besinningslöst ger sig på dem. Man bör vara förberedd på att filmens krypande spänning exploderar i några ultravåldsamma scener.
Ändå är filmen på många sätt konstfull. Den bär ekon från Stanley Kubricks och inte minst Roman Polanskis filmskapande. Den abrupta klippningen ger den en egen rytm, och spänningen laddas parallellt i det otäckt näraliggande våldet och absurdistiska scener som ett märkligt, mycket Polanskiskt läkarbesök.
Detta kombineras med en tät, elektrisk känsla i relationsskildringarna. Den etableras direkt med en parmiddag där Jay och hans fru Shel har bjudit in Gal och flickvännen Fiona. Skådespelarna – Neil Maskell, svenskfödda MyAnna Buring, Michael Smiley och Emma Fryer – är alla strålande.

Filmen innehåller scener, gissningsvis delvis improviserade, som kunde ha hämtats från en socialrealist som Mike Leigh.
Desto mer verksam blir känslan av att glida mellan olika verklighetsplan, där man aldrig riktigt vet om man befinner sig i en krigsskadad mördares paranoida, skuldtyngda psyke eller halvvägs in i en kollektiv ondska. Kill list är en film som ingen skräckfilms- och thrillerentusiast bör missa.