Vi möter honom på ett kontor i Damaskus i början av maj. Våren har intagit staden och livet i områdena vi besöker pågår som vanligt. Valkampanjen inför parlamentsvalet är i full gång och överallt syns porträtt på kandidaterna och valbanderoller. De flesta vi möter uttrycker trots den lugna stämningen en oro över att Syrien ska slitas sönder av etniska och sociala spänningar. Alla är trötta på den nuvarande situationen och mer eller mindre kritiska mot president Bashar al-Assads regering, men ingen vill ha utländsk inblandning i landets konflikt. En sådan kan i värsta fall leda till att staten i Syrien kollapsar, varnar Adb al-Aziz al-Khayr som tar avstånd från allt väpnat motstånd för tillfället.
– Regimen är alltför stark. Den går inte att besegra militärt. Om staten i Syrien kollapsar har USA och övriga västländer skapat ett monster som de inte kommer att kunna kontrollera, varnar han.

På Costa Coffee Lounge som är en del av det luxuösa hotellkomplexet Four Seasons i centrala Damaskus sitter unga kvinnor och skrattar och röker vattenpipa. Där träffar vi Omar Abdjulaziz Hallaj som helst inte vill vara med på bild. Han leder Syria Trust for Development, en paraplyorganisation för syriska enskilda organisationer. Den instiftades av presidentens fru Asma Al-Assad 2007. Det var hon som lockade hem den USA-utbildade arkitekten Omar från ett välbetalt jobb som stadsutvecklare i  Yemen. Han är utbildad arkitekt i USA. Den vältalige Omar berättar raskt och vant om trustens verksamhet. Det handlar om att få den syriska befolkningen mer ”businessminded”. Trustens organisationer sysslar med allt från mikrolån och entreprenörsutbildning av unga människor till kurser för lokaladministratörer om vad det civila samhället är och hur myndigheter kan och får samarbeta med civilsamhället. Demokratiutveckling brukar sådant kallas i svensk biståndsdebatt. Ändå har bidragen från EU till trusten börjat sina. Kanske för att den till viss del associeras med Asma, tror han.
– Regeringarna inom EU är rädda för den inhemska opinionen och vågar inte stödja oss längre eftersom det kan ses som ett stöd för regeringen i Syrien, säger han.
Han har inte mycket till övers för det styrande Bathpartiet och framför allt inte för den del av partiet som fortfarande kanske kan kallas socialistisk. Ekonomin mår bäst när näringsliv, civilsamhälle och staten samarbetar utan att någon part dominerar, anser han.

När det gäller konflikten i hemlandet avfärdar han de vanliga västerländska narrativen om att den handlar om en diktator som slaktar sin befolkning.
– Våra medlemmar tillhör båda sidor i konflikten men våra medlemsorganisationer får inte ta ställning för den ena eller andra sidan, säger han.
Ändå har hans organisationer drabbats hårt på lokal nivå. Kopplingen till Asma al-Assad räcker för att delar av oppositionen ska attackera trustens medlemmar. Försöken att stå neutral ses å andra sidan av många regeringsanhängare som ett stöd åt oppositionen.
– Vi är de som kläms emellan två läger, säger han.
– Sådan är situationen för kanske 80 procent av Syriens befolkning, inflikar Rami Khalil universitetslärare och nationell samordnare i Syrien för Rehabilitation International, en internationell enskild organisation med högkvarter i New York.
De båda är överens om att det finns extremister på sidor i den syriska konflikten och att våldet i samhället har eskalerat och nu nått en mycket farlig nivå där våldet nästan är självgående. Väpnade delar av oppositionen som siktar på soldater när dessa börja skjuta i luften för att skingra demonstranter. När soldaterna besvarar elden leder det ofta till många dödsoffer bland civila som kommer emellan. Och ännu fler oskyldiga dödsoffer när armén senare attackerar vad de anser är tillhåll för terrorister eller väpnade oppositionselement. Syrien är ett intrikat nät sammanvävt av etniska, religiösa, klanmässiga och sociala spänningar till ett kompakt tyg där alla trådar överlappar varandra och där det varken finns början eller slut. Lägg därtill en påtaglig konflikt mellan stad och landsbygd och du kan börja ana komplexiteten i den syriska konflikten, menar både Omar och Rami.
– På några, inte många, ställen i Syrien råder det redan inbördeskrig, säger Omar och berättar om klankonflikter där ungdomarna gör uppror mot de äldre och klanens förstenade föreställningar.
– Det finns många sådana konflikter i Syrien, fortsätter han, och i de fall de klanäldsta står på regeringens sida stödjer ungdomarna oppositionen. I andra klanstrider är positionerna de omvända”.

Han misstror regeringens intentioner med den nationella dialog den säger sig eftersträva och är lika skeptisk mot oppositionen.
– Oppositionen saknar en politisk handlingsplan och ett ekonomiskt program. Dessutom kan man inte tala om en opposition. Det finns åtminstone fem stora oppositionsgrupper som inte bara slåss mot regeringssidan utan också inbördes. Oppositionen måste börja med att enas, slår Omar fast.
Trots sina pessimistiska utsagor tror han på den fredsplan som lagts fram av Kofi Annan.
– Men Syrien behöver också en Marshallplan. Det fungerar inte med bara piskan, det behövs en morot också, säger han och uttrycker plötsligt hur orättvist landet behandlas.
– Titta på Tyskland. Det tog minst tio år innan öst integrerades i väst trots Västtysklands enorma resurser. Av Syrien kräver man att landet efter 40 år av auktoritärt styre nästan ska förändras över en natt.
När vi lämnar Costa Coffee faller ett stilla eftermiddagsregn som rensar Damaskusluften. Ett fint sandstoft lägger sig på kläder, bord, bilar och vattenpiporna som kvinnorna lämnat kvar. Bortom helgfriden i Damaskus pågår alltså någonstans ute i landet enligt Omar ett inbördeskrig.

När vi kommer tillbaka till hotellet sitter Bassam al-Quad och väntar på oss. Han företräder ett nätverk som arbetar mot hedersrelaterat våld mot kvinnor i Syrien. Men han är också medlem av ett litet kommunistparti som brukar kallas Kommunistiska arbetarpartiet. Han berättar om den misstänksamhet som myndigheterna har mot hans nätverk. För några år sedan vägrades han och några andra företrädare utrikestillstånd när de skulle delta i en internationell konferens mot hedersrelaterat våld i Sverige.
– Man var rädd för att vi skulle konspirera med den syriska opposition som finns i Sverige”, säger Bassam halvt på allvar.
Han har heller inte mycket till övers för oppositionen. Om den tog över skulle snart extrema salafister och Wahabister komma till makten, fruktar han, och det skulle knappast innebära ett framsteg för de frågor om hedersrelaterat våld som han nu arbetar med. När vi invänder att dessa grupper för närvarande inte utgör någon stor del av den nuvarande oppositionen håller han med men tillägger:
– Men för några år sedan fanns det nästan inga extrema företrädare för dessa grupper i Syrien. Nu finns det hundratusentals.
Han kan inte stödja den opposition som nu finns i Syrien eftersom han tror att extremt reaktionära grupper snabbt skulle tillskansa sig makten om den skulle segra.
– De skulle stänga alla sekulära skolor och bara tillåta religiös undervisning och återinföra niqab, säger han.

Berättelserna i dagens Syrien skiljer sig åt. Nadja och hennes man Yasin, som bara vill uppge sina förnamn, har flytt från det krigsdrabbade Homs. De berättar om arméns övergrepp mot befolkningen i Homs och är övertygade om att det var soldater som plundrade deras hem. Ghanim låg gömd bland ruinerna i stadsdelen al-Qusur i samma stad när striderna var som värst i
början av april. Han menar att det var beväpnade grupper som använde sig av stadsdelens civila befolkning som mänskliga sköldar som gjorde att många människor dödades. Han berättar också att hans fru till slut ringde en av motståndsmännen, som familjen kände, och bad honom rädda hennes man. Så skedde också och några ungdomar som han kände igen som grannarnas barn skjutsade sedan Ghanim över till de delar som kontrollerades av armén. Därifrån kunde han ta sig till Damaskus och förenas med familjen. Grannens barn visade glatt upp sina vapen och nya identitetskort som sade att de nu tillhörde den Fria syriska armén.

Munir al-Hamish är professor i ekonomi vid universitet i Damaskus och har skrivit många böcker om syrisk ekonomi. Han har Gunnar Myrdal som andlig guru och en bok till försvar av Stalin på skrivbordet när vi träffar honom. Han förutsåg tidigt att den ekonomiska politiken i Syrien skulle leda till stora sociala spänningar.
– På 1970- och 1980-talen, när landet skulle moderniseras, strömmade det in pengar från Världsbanken och Gulfstaterna. En allians uppstod mellan en entreprenörklass och den politiska eliten och oliktänkande rensades ut, förklarar han.
Sovjetunionens fall förvärrade situationen för Syrien. Under 1990-talet ökade pressen på Syrien för att landets integrering i den globala ekonomin skulle påskyndas. När Bashar al-Assad tillträdde 2000 hade globaliseringen medfört att småindustrin i Syrien till stora delar slagits ut. Det blev grunden för ett socialt missnöje mot regeringen och den liberala politiken. Ändå fortsatte Bashar al-Assad med liberaliseringar och fick mycket beröm av Världsbanken och Väst. Så sent som 2009 förklarade Världsbanken att den var nöjd med politiken men att momsen och bränslepriserna måste höjas, vilket också skedde. När protesterna startade förra året handlade det därför framför allt om krav på arbete och bröd. Säkerhetstjänstens brutala bemötande av protesterna och religiösa extremister som tog över har lett fram till dagens situation, menar Munir al-Hamish som också anser att presidenten får ta på sig en del av skulden.
– Han litade på kapitalisterna. Det ska man aldrig göra, säger Munir al-Hamish.
Innan vi lämnar honom säger han att sanktioner mot Syrien inte kan lösa situationen, bara förvärra den.
– Det stämmer inte att det bara är eliten som drabbas. Det är folket som drabbas. Sanktionerna spär på den sociala oron och skapar grogrund för en smuggel- och spekulationsekonomi som ytterligare förvärrar läget i landet.
På hotellet får vi reda på att en bilbomb har exploderat bara några kvarter bort. Vi har inte sett eller hört något.
– Det var bara en liten bomb, säger någon.