Förslaget om en ny finansieringsmodell, liknande en ”tv- och radio-skatt” fanns inte med när public service-kommitténs utlåtande gick ut på remiss i dagarna. Anledningen lär vara att regeringen anser  att frågan behöver utredas ytterligare. Det får nog ses som en försiktigt positiv nyhet.
Exakt hur finansieringen för public service bör se ut är ingen enkel fråga. Men förslaget som ursprungligen lades av utredningen skulle inte ha löst några problem – snarare tvärtom. Det finns gott om avskräckande exempel på hur public service försämrats när den blivit finansierad via skatter i stället för licens. Nederländerna är ett sådant. Tv-licensen avskaffades till förmån för en skatt år 2000. Anslagen har sedan dess sjunkit. När public service blir en del av den ordinarie budgeten tenderar den att bantas ner. I Nederländernas fall med 200 miljoner euro på fyra år. Det har gjort att det förts diskussioner om att göra vissa delar av verksamheten till betaltjänster. Också på Island, som avskaffade sin licens 2009, går det att ana en liknande utveckling, med mindre resurser till radio och tv.
Men det finns också en annan viktig lärdom att dra av exemplet Nederländerna. När public service blev föremål för budgetdebatten blev det också mer fritt för politiker att diskutera program och innehåll. När jag intervjuade Mats Svegfors, dåvarande vd för Sveriges radio ungefär ett halvår sedan, berättade han om hur parlamentsledamöter nu kunde dra upp synpunkter på enskilda program i debatten. Något som inte minst utnyttjats av främlingsfientliga krafter.

Frågan är vad det gör i längden med public service. Nej, jag tror inte att en tv-skatt innebär att journalister per automatik hoppar upp i knäet på politiker. Men att det inte skulle ha någon betydelse alls att tv och radio knyts närmare staten vore å andra sidan naivt att tro.
Men vid sidan om skatt versus licens har flera andra, minst lika oroväckande saker i utredningen kommit i skymundan. Journalistförbundet har redan lyft frågan om Granskningsnämndens nya roll, där man ska kontrollera om resurserna används effektivt – vad nu det innebär – som något som riskerar hota oberoendet.  Förslaget vill även att allt som publiceras på webben ska kunna kopplas till programtablån. Det låter kanske inte så dramatiskt, men med tanke på att allt mer av vår medieanvändning sker via internet vore det ett dråpslag för public service. Skulle förslaget gälla i dag skulle till exempel Svts ungdomssatsning 15 (ungefär en nutida webbvariant av 80-talsprogrammet Bullen) aldrig ha ägt rum. Det skulle i princip bli omöjligt att hävda sig mot kommersiell radio och tv.

Prövningen av public service-tjänster har redan sjösatts. I korthet innebär det att alla nya tjänster numera först måste skickas ut till kommersiell radio och tv, som får bedöma om de kan tänkas konkurrera med deras verksamhet. Bara tjänster som inte gör det, (läs; är tillräckligt tråkiga och oattraktiva) behöver godkännas.
Självklart ska public service tillhandahålla sådant som inte får plats i det kommersiella utbudet. Men det måste också finnas plats för en folklig oberoende, icke­kommersiell radio och tv. Välgjorda, roliga barnprogram som inte syftar till att kränga leksaker, satsningar på kvalitetstv-serier, proffsiga underhållningsprogram som kan vara en motvikt till höhö-grabbigheten i många kommersiella progam. Det public service riskerar att svältas ut om den här utvecklingen fortsätter. Och i längden hotar det hela public service.