”Medborgerlig aktivist” eller ”humanist i ett humanitärt ärende” är ord som Arja Saijonmaa själv väljer för att beskriva sitt liv. Artist och musiker blev hon på kuppen ”av att vilja förändra världen”. I hennes aktuella turnéföreställning Den hemliga stranden får vi följa med henne tillbaka till 70-talet då aktivismen tog fart på allvar. Det var då som den unga Arja kastades ut i världen, bortom visionerna på den politiska studentteatern hon var engagerad i. Hon mötte sin inspirationskälla, den grekiska världsstjärnan Mikis Theodorakis, efter en konsert där hon tolkat hans sånger. Samma kväll erbjöd han henne att följa med på världsturné.
– Det var förändringens årtionde. Vi stod på barrikaderna för frihet. Med Mikis mötte jag den råa verkligheten och fick uppleva att den var mer komplex än jag kunde föreställa mig, säger Arja Saijonmaa.

Mikis Theodorakis hade precis suttit i fängelse och blivit torterad för sin kamp mot militärjuntan som då hade makten i Grekland. Nu reste han och Arja Saijonmaa världen runt för att med musiken uppmärksamma människor på förtrycket.
– Vi hade publik av samma storlek som dagens stora rockstjärnor. Men det fantastiska var att alla samlades för ett gemensamt mål: att protestera mot dåtidens diktaturer. Syftet var politiskt. Många följde med oss hela vägen på turnén. Våra konserter blev samlingspunkten för folk som levde i exil.

Arja beskriver med värme hur hennes vän ägnat sitt liv, sitt engagemang och sitt skapande för ett större syfte än honom själv.
– Mikis har alltid gjort sin medborgliga plikt i kampen för frihet. I föreställningen berättar jag vår story. Den börjar på 70-talet men riktar sig också mot framtiden. Världen är lika kokande idag.
Den ekonomiska krisen har återigen gjort Grekland till ett oroligt land. Med korrumperade politiker och en lamslagen ekonomi riktas folkets ilska, inte bara mot grekiska politiker utan även mot makten i Bryssel. Nyligen publicerade Mikis Theodorakis, på sin hemsida, ett öppet brev till Arja där han skriver att diktaturen fallit men idag är det deras vänner som exploaterar folkets olycka. Han ber Arja hälsa Finlands finansminister att grekerna aldrig kommer ge några löften i utbyte mot lån.
– Jag var i Grekland i januari för att besöka Mikis. Man ser att det är ett land som lider. Många butiker är stängda, husfasader är nerklottrade, ingen städar. Samtidigt träffade jag mina vänner på ett café proppfullt av ungdomar som vilt diskuterade politik.
Mikis Theodorakis betraktar EU som ännu en ockupant, berättar Arja Saijonmaa. Hon ser på det annorlunda. Redan 1987, när Arja Saijonmaa hade en framgång med Jan Hammarlunds sång ”Jag vill leva i Europa” förespråkade hon EU som ett fredsprojekt. Då pågick kalla kriget men hon står fast vid sin ståndpunkt.
– Hade Grekland inte hört till EU hade stridsvagnarna redan rullat på gatorna. Jag sätter mitt hopp till kulturen. Det är den som kommer rädda Grekland. Ett sjungande folk kan aldrig besegras.

1987 utsågs Arja Saijonmaa till goodwillambassadör för FN-organet UNHCR. Hon har även varit aktiv i FN-kommittén ”Kultur mot apartheid” i New York och arbetat med kvinnofrågor.
– Många tyckte kanske att jag istället skulle ha byggt min internationella artistkarriär. Men jag kände att jag hittade mitt andliga hem inom ramen för FN. Äntligen kunde jag kanalisera mitt engagemang.
1994 var hon en av arrangörerna av en fredskonsert i Oslo i FN:s regi. Både Yassir Arafat och Shimon Peres närvarade. Hon berättar att hon hade tänkt sjunga en sång som Mikis Theodorakis har skrivit för PLO. Hon repeterade den med symfoniorkestern på plats. Men det slutade med att hon inte fick framföra sången.
– Låten var utformad som en nationalsång och det kunde tolkas som att vi erkände Palestina vilket hade kunnat piska upp konflikten.  
För Arja är palestinafrågan en av de viktigaste att lösa.
– Konflikten mellan arabvärlden och västvärlden föder mycket ont. Jag kan inte förstå varför en palestinsk stat inte kommer till stånd. Så länge den inte är på plats så kommer det hända oväntade saker. Det är ett blödande hjärta.

Arja Saijonmaa menar att vi lever i en jagfixerad kultur som i förlängningen utgör ett hot mot medmänskligheten. Bekräftelsebehovet är sjukt, säger hon.
Men med sin show hoppas hon väcka kamplusten till liv. I scenografin ingår både arkivbilder och videobilder från dagens Grekland.
– I en film visar jag rabalder från gatorna i Grekland där Mikis 87 år gammal iklädd gasmask står i fronten av proteserna framför parlamentshuset i Aten. Once a fighter always a fighter. Det är det viktigaste.