För ett tag sedan beslutade vi på Flamman att göra en feministisk satsning inför valet 2014. Det innebär att vi kommer att satsa på granskande journalistik ur en feministisk vinkel, men också ägna mer kraft åt att få en jämnare könsbalans när det gäller till exempel vilka som syns och får komma till tals i tidningen.
När jag utbildade mig till journalist tänkte jag ”jämn könsbalans i tidningar – inga problem, bara att fixa”. Verkligheten visade sig vara lite mer komplicerad. Ett problem är att många på maktpositioner är män. Ska du intervjua ett kommunalråd, en chef eller en president är det troligen en man. Men det finns också andra saker som jag inte hade räknat med.
Kvinnor tackar oftare nej. Många gånger har jag ringt upp en kvinnlig forskare, politiker eller facklig som inte ansett sig tillräckligt kompetent för att bli intervjuad och hänvisat vidare till någon annan. Denne någon annan är i 90 procent av fallen en man och har aldrig några problem med att låta sig intervjuas. Eller som en manlig tänkt intervjuperson sade till mig en gång ”Jag har inte läst rapporten du tänker skriva om, men jag kan uttala mig lite i allmänhet”.
Med dagens slimmade redaktioner finns en risk att många journalister tycker det är bättre med en man som kan uttala sig lite i allmänhet än att ägna ytterligare en timme åt att leta intervjupersoner.

En redaktör klagade en gång över hur svårt det var att få kvinnliga skribenter. Det var som om de tackade nej i någon sorts missriktad omtanke, sade han: ”Nej tack, jag tror inte jag kommer att kunna skriva en tillräckligt bra text en gång i månaden”. Med de manliga skribenterna var det tvärtom, de hörde av sig och tjatade om att få skriva.
Det finns i och för sig en annan sida här som vi sällan pratar om: Det är inte fel att vara självkritisk. Det är ett tecken på integritet att inte vilja snacka offentligt om saker man inte har en aning om. Kanske borde män snarare tacka nej till uppdrag och intervjuer oftare. Men det ser inte ut så och så länge det inte gör det måste vi arbeta för att kvinnor får ta mer plats i den offentliga debatten.

Det går inte heller för redaktioner att gömma sig bakom de svårigheter som jag räknat upp. Jämställdhet måste få ta tid och arbete. Det går alltid att tänka ett varv extra kring vilka intervjupersoner som kontaktas eller vilka vinklar och reportage som ska köras.
Några saker som jag lärt mig på vägen:
• Jobbar du inte aktivt för att hitta kvinnliga intervjupersoner och skribenter kommer ungefär 70 procent av dem att vara män. Det innebär inte att de är mer kompetenta eller intressanta.
• Förbered en liten motivering till varför du vill ha just den kvinnliga intervjuperson du kontaktar. ”Jag såg att du skrivit en avhandling om xxx” fungerar oftast bättre än ”jag vill intervjua en expert”.
• Att då och då räkna huvuden i tidningen är en bra avstämning. Hur många kvinnor syns på bild? Vilka intervjuas? Vilka skriver i tidningen? Att se siffror svart på vitt är bättre än att gå på någon sorts allmän känsla. Det gäller förstås inte bara tidningar utan alla sammanhang.

På Flamman kommer vi att fortsätta jobba för att få en ännu bättre könsbalans. Och till kvinnor som blir kontaktade av en journalist råder jag att tänka en gång extra innan ni tackar nej. Har ni till exempel läst rapporten det frågas om kan ni räkna med att ha ett försprång gentemot många män.