Vi åkte norrut från Västerbotten mot Boden, tre vänner och jag. De tre andra med sina rötter i det röda Norrbotten. Vi var på väg för att se Spionoperan på Kläppenteatern. Före föreställningen hälsade vi på Jespers föräldrar.
– I skolan blev jag kallad lillspionen. Jag fick slåss på rasterna, man var tvungen att försöka försvara sig. Roligt var det inte.
Jespers pappa berättade hur han upplevde åren efter ”spionskandalen”. Hans far var kusin med den spiondömde Fritjof Enbom. De bar samma efternamn. Det räckte för att vara lovligt byte i det 50-tal där kommunistiska landsförrädare, och deras barn, skulle jagas. Flera av släktingarna vill fortfarande inte tala om det som hände, är det skam, vrede eller bara plågsamt?
Spionoperan på nybyggda Kläppenteatern är en resa tillbaka i tiden. Till det kalla kriget med spioner, hotet från Sovjet och kommunister som skulle bekämpas. Mot den bakgrunden utspelas en av Sveriges stora spionaffären och rättsskandaler, Enbomaffären. Trots att solen lyser över oss i den vackra sommarkvällen känns kylan från förr när handlingen rullas upp. Mytomanen Fritjof Enbom lyckas med sina fantasifulla berättelser dra med sig flera andra in i fängelset för att ha hjälpt Sovjet att få del av svenska försvarshemligheter. Hans bror Martin, Hugo Gjersvold, Fingal Larsson, Artur Karlsson och Lilian Ceder döms också. Två döms till straff på livstid. I dag tror knappt någon längre att de var skyldiga. Men på 50-talet räckte Enboms lögner och dikter. När pressen blåste på med helsidor, åklagare Ryhninger hetsade, försvarsadvokaterna inte försvarade och makten ville komma åt kommunisterna spelade det ingen roll. Då var enkla arbetare i Norrbotten med fel politiska åsikter ett lätt byte.

Spionoperan är mer musikal än opera. Rolf Hedbergs musik och starka bilder på scenen bär föreställningen framåt. Från den lilla järnvägsorten Bjurå på Haparandabanan till långa hårda polisförhör i Luleå och rättegång i Stockholm. Kända namn framför huvudrollerna säkert och trovärdigt, amatörerna i kören skapar starka rörliga scener när det är partifest eller skvaller vid tvättbyken i byn.
En särskild roll i historien och i pjäsen spelas av DN:s politiska redaktör Leif Kihlberg. Han var känd för sin hets mot kommunisterna och angreppen mot dem som dömdes. Han tjänstgjorde på egen begäran som nämndeman i fallet och var med och dömde de anklagade. Det är en smutsig del av Dagens Nyheters historia då man bekämpade diktaturens anhängare med diktaturens metoder.
Efter processen hemligstämplades rättegångsmaterialet i 60 år. Men historien vägrade att tystna. De dömda och därefter deras barn krävde upprättelse. Så sent som för något år sedan nekade Högsta Domstolen åter prövning i fallet. Författare och journalister började reda ut materialet och visa på motsägelser och orimligheter. Ett särskilt viktigt arbete har gjorts av journalisten Tomas Bresky med boken ”kodnamn Mikael”. Bresky som tillsammans med Carsten Palmear har skrivit manus till uppsättningen i Boden.
En av huvudpersonerna i pjäsen är Fingals Larssons dotter Birgit, fint spelad av Mirja Burlin. Birgit Engström som själv har sett pjäsen flera gånger minns väl när hennes far kallades till förhör 1952 och togs ifrån henne. Även hon mobbades i skolan. Fortfarande söker hon upprättelse för sin far. Historien om Enbom vägrar dö. Förhoppningsvis spelas även spionoperan igen nästa sommar.