Medan stockholmarna kan se fram emot ett veritabelt trafikkaos i samband med Barack Obamas besök i den svenska huvudstaden väntar resten av världen på att USA:s kongress ska komma tillbaka från semestern. Den 9 september ska kongressen nämligen avgöra om USA äntligen ska starta ”ännu ett amerikanskt krig mot ett land som inte angripit” USA, som en demokratisk kongressledamot ganska så träffande formulerade det.
Under de senaste veckorna har USA – återigen – axlat på sig rollen som världspolis. Det har vi hunnit bli vana vid – det finns ju ingen makt i världen som skulle kunna förhindra detta. Men, som vanligt så påhejas USA:s stundade korståg av en rad hejdukar. Allt ifrån sådana, som Antonio Gramsci skulle beteckna som ”små intellektuella” – främst journalister och all sorts förståsigpåare till höger som vänster – till Nato-chefen Anders Fogh-Rasmussen och Frankrikes socialistiska president Francois Hollande.
Den här gången ska alltså ett nytt krig inledas för att förhindra att kemiska vapen används och för att straffa Syriens regering som ska ha använt sådana vapen nyligen.
De flesta kommentarer som spridits i media, kommersiella så väl som sociala, har kretsat kring frågan varför det hela behöver dröja så länge.
Är Obama svag? Velar han? Riskerar han inte att bli nedröstat i kongressen, ungefär på samma sätt som hans meningsfrände David Cameron i Storbritannien? Kommer attacken vara så pass omfattande som den egentligen borde vara för att få slut på eländet? Är det hela kanske meningslöst så länge inte ”världssamfundet” helt sonika störtar regimen i Damaskus med våld?
Man skulle kunna påpeka att ingen, än så länge, vet vem det var som har använt kemiska stridsmedel i Syrien. Det gjorde Rysslands president Vladimir Putin, men han är säkert ingen riktigt neutral part i sammanhanget.
Man skulle kunna fokusera på det faktum att en legitim utländsk intervention i Syrien rimligen måste ske med ett FN-mandat. Ungefär det gjorde Hans Linde, gruppledare för Vänsterpartiets riksdagsgrupp i förra veckan. Och det gjorde också Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt precis som många andra regeringschefer runtom i världen.
Men det intressanta är att det är anmärkningsvärt få som verkar reagera på att USA över huvud taget uppträder som en moralisk stormakt i sammanhanget.
Fredspristagaren Obama är regeringschef för ett land som hyser stora förråd av kärnvapen, landminor och, jo, kemiska vapen. Sarin, ”nazistgasen” som ska ha använts av regimen i Damaskus, producerades i stora mängder av USA redan på 1950-talet. Men ersattes senare av mer avancerade vapensystem, till exempel vit fosfor, ett napalmliknande stridsmedel som förmodligen användes av USA:s militär så sent som år 2004 i den irakiska staden Fallujah.
Självaste Obama är mannen som har gett order att skjuta fler missiler än någon annan av hans föregångare, inklusive den allmänt avskydde George W Bush. Och precis som på Bushs tid behövs inte mycket för att legitimera ytterligare någon drönarattack mot någon ”terrorist” nånstans i Mellanöstern eller Centralasien.
Vilken betydelse har det, slutligen, när en kärnvapenmakt, som förbehåller sig rätten till ett preventivslag med dessa massförstörelsevapen, har åsikter om användandet av giftgas?
Det är denna fråga som borde besvaras av dem som mer eller mindre högljutt skriker efter att USA ska straffa Syriens president Bashar al-Assad. Frågan ställdes i förra veckan av ingen mindre än Hans Blix, som en gång i tiden på uppdrag av FN och förgäves letade efter ”massförstörelsevapen” i Irak. Dessvärre lär inte många vilja eller kunna svara på den frågan.
