Den 10 september avslöjade UNT ett desperat försök från Uppsala kommun gällande Svenska för invandrare (SFI). Artikeln fokuserade på invandrare i Uppsala och det är tydligen 1 600 stycken av dem som studerar SFI. Det bidrag som kommunen ger kommer att reduceras med 40 procent i snitt. Som ett resultat av nedskärningen kommer grupperna att bli större, det vill säga klasserna kan öka från 18-19 elever till 28-30 elever. De studerande behöver mycket hjälp av sin lärare men nu kommer grupperna att bli alldeles för stora.
Innan jag går in på ytterligare detaljer vill jag fråga Uppsala kommuns styrande: Behövs SFI i Uppsala? Om svaret är nej är det bättre att de skär bort undervisningen – ingen SFI = anslag behövs inte. Och om några har behöver kan de köpa undervisning.
Om svaret är JA, måste kommunledningen respektera grundläggande behov. De kan inte skära i nödvändigheten av att ha en välfungerande SFI. De ska inte behandla vare sig elever eller lärare som om de vore dumma.
Nu vill jag kommentera det drastiska nedskärningsförslaget från kommunen. Det är redan ett svårt område för lärare både vad gäller undervisning och karriär. Meriterade lärare är inte intresserade av att undervisa på SFI. Det kommer att bli kris i att hitta bra lärare. Ändå vill kommunen göra nyanlända till en börda för kommunen istället för att göra dem till bra arbetskraft. De kommer att fångas i en fälla av språkhandikapp. SFI-situationen har blivit ett förbisett område i och med att de saknar välbetalda lärare, material och stöd.
En person som studerar SFI har delat med sig av en intressant observation. Hon ansåg att SFI är detsamma som dagis för vuxna invandrare. På samma sätt som ett barn börjar grundskolan efter förskolan kan en vuxen börja på grundnivån efter avklarad SFI. Om vi verkligen gjorde en jämförelse borde en idealisk SFI-klass bestå av 6 elever. Det skulle ge en effektiv, omvårdande och nära utbildning.
På 1990-talet var maxantalet för elever med behov 8 stycken, som är långt ifrån de grupper på 30 stycken som nu planeras. En annan skillnad är att SFI-elever får en begränsad tilldelning av antal timmar cirka 600-1 000.
Sedan 1 augusti kommer anslaget per elev och per undervisningstimme att minska från 80 kronor till 50 kronor. Samhällets kostnader kommer att minska med runt 10 miljoner kronor per år, detta även på grund av att en del kurser kommer att tas bort. Fram till höstterminen i år var det tre organisationer som organiserade SFI, nu kommer 14 organisationer att tävla med varandra.
SFI har förvandlats till en industri och tillåter vissa att göra vinst på skattepengar. Det tycks som om de kommunansvariga anser att SFI är en sorts godis för barn istället för en rättighet för vuxna som verkligen behöver undervisning. Jag måste kraftigt betona att SFI är en rättighet och inte godis.
Kommunen skar ner gatubelysningen under sommaren och betalar samtidigt miljoner kronor varje år för att stödja det nya sportcentret i Gränby. I mina tankar låter det som om saker och ting här rider på en konstig kamel.
Åke Ripenbeg skrev en liten artikel nyligen i UNT att det blir mer valfrihet nu när det finns 14 olika SFI-ställen. Vill människor ha sådana falska val eller vill de ha effektivitet? Om kommunen behöver göra nedskärningar kunde den göra det på höga löner på nyckelpersoner, istället för på belysning och basbehov som SFI.
Slutligen vill jag förmedla en historia skriven av den populära bengaliska författaren Syed Mujtaba Ali. Läraren Pondit Moshai var mycket excentrisk. En dag besökte skolinspektören skolan och inspektören hade med sig sin trebenta hund. Månadsbudgeten för denna hund var 75 bengali taka (myntenhet i Bangladesh). Den månatliga inkomsten för huvudpersonen i denna berättelse, skolläraren, var 25 bengali taka. Lärarens familj bestod av 8 personer. Läraren gav sina elever uppgiften att räkna ut förhållandet mellan hur mycket pengar som spenderades per ben på den trebenta hunden och hur mycket som spenderades på hans åtta-medlemmars familj.
Härmed hoppas jag att Uppsala kommuns beslutsfattare och chefer får ett budskap av denna berättelse, så att vi vanliga människor kan få lite lättnad i alla dåraktiga nedskärningar.
