På Internationella kvinnodagen den 8 mars lyssnade jag på en diskussion gällande kvinnans situation i Sverige. Programmet var anordnat av en kurdisk-iransk kvinnogrupp i Uppsala och professor Haideh Daragahi, aktiv feminist, var huvudtalare.
Många bra frågor ställdes av kvinnorna i publiken. Följande frågor är några exempel: Finns det någon garanti även om kvinnor utses till toppjobb?
Varför diskrimineras kvinnor även under kvinnligt ledarskap? Var ligger problemet? När slutar det? Vari ligger diskrimineringen? Följaktligen uttalar sig Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven i DN samma dag och säger att det kommer att bli samma antal kvinnliga ministrar som män i hans regering om han vinner valet i september. Vad betyder det?
Nyligen publicerade UNT en rapport om hur kvinnor som arbetar i kök får en månadslön som till och med är mindre än hälften av vad en person i kommuntoppen får. Inkomstgapet måste minska på rätt sätt så att det hjälper kvinnor i låglöneyrken.
Låt mig ställa en fiktiv fråga: Skulle Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt vara villiga att erbjuda statsministerposten till en kvinnlig kollega efter valet i september?
Jag hör ofta av mina vänner att kvinnans situation i Sverige är mycket bättre än i andra länder och ingen tvekan om det. Det betyder inte att vi kan förtiga kvinnofrågor.
Det måste finnas en gräns för högsta löner och på samma sätt en garanti för en resonabel lägsta lön som man kan leva på för att kontrollera inkomstgapet särskilt gällande kvinnliga arbetare.
Diskriminering mot kvinnor är ett faktum som både är mycket gammalt, systematiskt och konventionellt. Det är inte en fantasiprodukt. Det ska inte överskuggas genom att presentera fantasier som Stefan Löfven gjorde till och med på kvinnodagen.
Det är också viktigt att påminna om att ett politiskt parti inte är en klubb. Det är ett koncept som innehåller ideologi. Det handlar inte om att dela ut smör och bröd till medlemmarna.
Man får inte glömma att Socialdemokraterna var ett politiskt koncept som blev den svenska modellen även för andra länder. Innehållet var att skapa ett jämlikt samhälle som utjämnade inkomstklyftor och skyddade kvinnors rättigheter.
Slutligen vill jag berätta någonting, en historia från en bokmässa, som hölls nyligen i Dhaka, Bangladesh. När en mycket populär barnboksförfattare skrev autografer till barnen som omgav honom på mässan, hörde han plötsligt att ett barn grät bredvid ansamlingen.
Han sprang fram till barnet och frågade varför hon grät. Barnet klagade då på sin medföljande mor och sade att hon kände sig kränkt eftersom modern sagt till henne att hon som flicka inte hade någon möjlighet att nå fram till sin favoritförfattare. Då hade hon känt att hon var underskattad eftersom hon är flicka. Så är det vanliga närmandet till flickor i vårt samhälle. Lyckligtvis lyssnade denne författare till hennes gråt.
Kan Stefan Löfven på samma sätt lyssna till skriket från våra lägst betalda kvinnliga arbetare i vårt samhälle och låta fantasimurarna runt honom falla?
