Sitter som så många andra med en tung känsla i hjärtat efter Sverigedemokraternas valframgångar. Nej, det var inte extremt förvånande. Att växande klyftor, en urholkad välfärd och en misslyckad integrationspolitik skapar utrymme för populistiska rasistiska partier har vi alltid vetat. Vad vi ibland verkar ha glömt är däremot att omsätta denna insikt i den antirasistiska praktiken. Hur viktigt det än är att inte normalisera Sverigedemokraterna och deras åsikter har detta arbete helt överskuggat den vardagliga vänsterkamp som ger gemensamma solidariska svar på människors vanmakt och oro över reella samhällsproblem. Somliga reaktioner på rasisternas framgångar gör mig därför orolig. Enade i fikarummet sitter vi högutbildade jurister (varav de flesta röstat på partier som orsakat den grop vi sitter i) och suckar (helt uppriktigt och ärligt så klart) över den framväxande rasismen. Rasismen blir främmande ondska, Voldemort och Sauron mot oss andra godingar. Samma känsla av missriktad gemenskap finns inom vänstern. Det är vi mot dem, ut med rasisterna. Alla vill tävla om vem som är mest antirasist och skriker högst mot Åkesson. Och det är väl bra, men en reell antirasistisk motoffensiv måste vara något mer än att bara säga det som varje liberal kan säga (fast ljudligare).
 
För att illustrera detta kan vi titta på Bamse som i åratal försökt lära ungar att det finns socioekonomiska orsaker till saker och ting. Vargen som föddes upp på öl och korv och aldrig fick vara med. Krösus Sork som håller rasistiska torgmöten när husvagnsfolket kommer till kullarna. Stökiga Burre med sin alkoholiserade pappa och mamman som sliter dubbla skift. Förenklat till ett barns nivå, men ändå en fin beskrivning av hur samhället fungerar. De senaste åren har emellertid en ny figur dykt upp i Bamses värld: Reinard Räv. Reinard avviker helt från den tidigare Bamse-dramarturgin. Han är superduperond. Plågar folk med flit och gör riktigt läskiga saker. Och aldrig får man veta varför. Föddes han också upp som föräldralös på öl och korv? Ingen vet, han är bara elak. Hans enda försonande drag är hans förälskelse i Mickelina (vilket för övrigt också anknyter till en halvtrist patriarkal berättelse om manlig ondska som bara kan renas genom en kvinnas kärlek). Vad ska vi göra med Reinard? Ingen vet. Till och med Bamse står svarslös. Vad ska vi göra med Sverigedemokraterna om vi föreställer oss att alla deras väljare är Reinard? Vi blir lika svarslösa som Bamse.
 
I min gamla hemstad Sandviken är Sverigedemokraterna enorma. Jag är inte det minsta förvånad. Det är en ort som tydligt känt av åratal av högerpolitik och nedmonteringar (när jag växte upp på 80-talet hade vår lilla gästrikeby med 500 invånare både vårdcentral, konsum, post och bibliotek – oj, vad avlägset det känns!) Dessutom har orten dragits med stora integrationsproblem som vänstern inte förmått ge ett vettigt svar på hur vi ska lösa. Och naturligtvis inte högern heller. Eller som min morsa (som bor kvar) uppgivet sa efter Reinfeldts öppna hjärtan-tal: ”Öppna hjärtan! Vilket jävla hån, vi har öppna hjärtan, det är fan inte det som är problemet här”. Och för många upplevs delar av vänsterns antirasism som lika verklighetsfrånvänd. För den som utan extra resurser helt plötsligt ska handskas med en skolklass full med krigstraumatiserade ungar med knepiga hemförhållanden behövs fler svar än att rasismen ska krossas. För den som lever på en skitpension efter att ha slitit i ett kvinnodominerat låglöneyrke hela livet behövs också andra svar. Jag hoppas att det nu växer fram en vänster som visar genom praktisk politik att vi är de som kan minska klyftor och utsatthet, skapa gemenskap, hopp och framtidstro. Som vågar drömma om en annan värld och ge Reinard Räv en bakgrundshistoria.