De stora europeiska partierna – som har drivit en nyliberal agenda under tre decennier – är i fritt fall. De senaste landet där den tidigare så uppburna ”centervänstern” och ”centerhögern” faller är Spanien, där två nya partier nu utmanar om makten i framför allt storstäderna. Det nya partierna Podemos och Ciudadanos gjorde i lokal- och regionalvalen i helgen, om inte rent hus, så enorma landvinningar. Podemos är folkligt vänsterparti mot åtstramningspolitiken och Ciudadanos kan beskriva som motsvarigheten på mittenskalan. Också Ciudadanos tar avstånd från den förda ekonomiska poltiken och korruptionen, med mer försiktig retorik och en mer återhållsam politik. 

Högerpartiet PP och socialdemokraterna PSOE, båda besudlade av korruptionsskandaler i byggkrisens skugga, och utan svar på enorm arbetslöshet, vräkningar och fattigdom, gick tillbaka stort. Hela det politiska landskapet är omskrivet. 

Vänsterpartiets motsvarighet – Izquierda Unida – gjorde en efter omständigheterna godkänd valrörelse men gick bakåt i princip överallt. Partiet tappade cirka 400 000 röster över hela Spanien. Partiet har förknippats med makten i de regioner där de suttit i regeringen och många väljare tycker de saknar svaren på den nya tidens utmaningar. 

Skillnaderna mellan vänster- och högerblocket blev ungefär lika små som i valen 2011 men i flera storstäder och regioner har de nya partierna nu initiativet för att ta borgmästarpositioner och förbereda sig för makten. ”Tvåpartisystemet” är i princip uppbrutet och nu väntar lokala förhandlingar om samarbete i nya majoriteter helt nya för spansk politik. 

De nya partierna har varit duktiga på att ringa in vad de spanska väljarna fått nog av – korruption och nedskärningar. Det kan både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Sverige lära mycket av. Över allt där vänstern tar strid mot åtstramningspolitiken växer den på socialdemokratins bekostnad: Skottland (i form av SNP med vänsterretorik), Irland (Sinn Fein), Spanien (Podemos) och Grekland (Syriza). I Sverige har åtstramningspolitiken inte haft lika dramatiska effekter men vi har våra frågor som väljarna sätter högt: arbetslösheten, skolans låga kvalitet och fattigpensionärerna. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet lyfter fram dessa frågor tillräckligt. 

Och i grunden är det samma tänk kring ekonomin här som där. Spara, hålla budget, försiktighet, inte låna. Sänka skatter och skära ned i offentlig sektor. Stramt ”reformutrymme” och överskottsmål i budgetarbetet. Missnöjet med den förda politiken jäser även i Sverige och utnyttjas idag enbart av Sverigedemokraterna med sina enkla men felaktiga svar på krisen. Att vi blir fler i Sverige är i grunden positivt men kampen mot arbetslösheten och bostadsbristen måste föras högst upp på agendan. Det kan bara socialdemokratin och vänstern göra. De behöver inte vänta tills den så kallade marknaden skrider till verket.  

Såväl regeringen Löfven som Vänsterpartiet borde ta intryck av utvecklingen i Europa. Regeringen måste ta sig ur handlingsförlamningen, lyssna på LO och investera Sverige ur krisen. Vänsterpartiet måste formulera en oppositionspolitik som ställer kampen mot åtstramningen och arbetslösheten i centrum. Väljarna måste garanteras en politik för arbete, bostad och välfärd. De tror idag inte att något parti står för detta och med tanke på frågornas prioritering kan de också ha rätt. Det ansvaret vilar tungt på vänstern i bred mening.

Om varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet kan leverera trovärdiga svar på dessa utmaningar kan det mycket väl bli så att också de i framtiden utmanas från vänster. Varför skulle  Sverige vara unikt i det avseendet? Full sysselsättning i Sverige kräver stora statliga investeringar i kommunerna, bostadsbyggandet och infrastrukturen. Om detta inte kan prioriteras av existerande politiska partier kommer det att skapas ett utrymme till vänster också i svensk politik att fylla. Till höger finns bara avgrunden.