Efter flyktingkrisen – en arbetslöshetskris? Ja, bara årets 150-200 000 flyktingar kommer att kräva en jobbpolitik i en helt ny skala de närmaste åren. På lång sikt är inte en större befolkning ett arbetsmarknadsproblem, men flyktingarna har kommit i väldigt stora antal på kort tid. Kan de inte återvända så kommer de att vilja göra rätt för sig i sitt nya land. Och det ska de få.

Här behövs bra vänstersvar, för det lär inte komma några från något annat håll. Regeringen har under lång tid antytt att målet om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 kommer att överges. Arbetsförmedlingens generaldirektör tillhör dem som har fångat upp signalerna. ”Just nu känns det omöjligt”, sa han i en intervju i förra veckan.

Och visst, väljarna skulle säkert visa förståelse om regeringen inte klarar sitt mål. Det skulle inte skada Socialdemokraterna i valet 2018. Men förståelse över att ingenting gick att göra åt massarbetslösheten, är det en förståelse som en arbetarregering vill söka och få? Varför ägnas en hel sommar och en hel höst åt utspel som går ut på att sänka människors förväntningar på en vänsterregering? Folk ska inte ha låga förväntningar på vänsterregeringar. Jobbmålet var ju ”viktigare än alla andra”, enligt valplanen 2014. Ska S ge upp sin viktigaste fråga efter en fjärdedel av mandatperioden, utan strid, bara för att det råkade bli mycket svårare?

Alliansen, Svenskt näringslivs politiska gren, är förstås snabbt ute och föreslår ”sänkta trösklar”, ”enkla jobb”, ”liberaliseringar” av arbetsmarknaden. Flyktingkrisen ska nu bli den hävstång som en gång för alla skapar den explosion av skitjobb som arbetsgivarna länge (alltid) drömt om. Idéerna är fruktansvärda, förstås, inte bara för att det skulle skapa fler fattiga arbetare och göra de sämsta servicejobben ännu mer invandrardominerade (med allt vad det innebär om hur vi börjar se på varandra), utan också för att flyktingarna skulle bli den tydliga orsaken till att villkoren försämrades för hundratusentals arbetare som redan är inne på arbetsmarknaden.

Problemet är som vanligt att det borgerliga jobbreceptet alltid låter mycket enklare än vänsterns. Sänk lönerna, sänk skatten, så blir det fler jobb. Det har ingenting med verkligheten att göra, men det behöver inte alltid effektiv kommunikation ha. Regeringens jobbpolitik saknar en lika vacker modell. Deras (och hela vänsterns) jobbskapande präglas av ett gnetande med än det ena, än det andra: här måste man övertyga om hur varje enskild satsning skapar fler jobb, även hos de egna.

Men det finns åtminstone ett vänsterförslag som kan tävla med högerns modeller när det gäller att vara lättbegripligt: att skapa jobb genom att anställa fler i välfärdssektorn, i kommuner och landsting. Här har vi den vita fläck på kartan som en jobbpolitik för 2015 och framåt måste erövra. Det har numera blivit rumsrent, nästan mainstreamekonomi, att prata om storskaliga investeringar i bostäder och infrastruktur. Men en förskollärare extra är ingen investering, det är konsumtion, en ren kostnad. Men vilken efterlängtad konsumtion! Den måste vi låta ta ett språng. Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara lika hög som på 90-talet så skulle vi ha 100 000 fler välfärdsjobb i dag. Det underskottet har lett till en snedvridning av hela samhällskroppen: reallönerna ökar, vi får det stadigt bättre materiellt – men vår oro över att våra barn inte blir sedda i skolan går det inte att göra någonting åt, för vår efterfrågan på offentliga tjänster tillgodoses inte.

För några valrörelser sedan lovade Vänsterpartiet 200 000 nya jobb i offentlig sektor och fick en del stryk för det. Sedan dess har partiet varit försiktigt med siffror. Men flyktingmottagandet kommer att kräva konkreta svar av partierna. Vänstern kan inte hålla inne med sitt allra mest konkreta: att låta den offentliga sektorn växa. Så det knakar.