Det har stått mycket om Ryssland i tidningarna på sista tiden. Det rena nyhetsmaterialet om Rysslands krigsinsatser i Syrien förefaller något så när sakligt rapporterat. Det ryska flyget i samordning med marktrupp har uppenbarligen vänt kriget. Parallellt med den utvecklingen har mycket skrivits om Putins maktfullkomlighet och mediasituationen i Ryssland. En del är tankeväckande och välskrivet som Gunnar Wimans understreckare i SvD 11/3 om risken med att vara samhällskritiker i landet. Andra inlägg, framförallt osignerade ledarsidor, blir allt mer öppet fientliga och varnar för rysk expansion. När nu Säpo i presskonferens framfört att ett huvudhot mot Sverige är rysk desinformation och ryskt spioneri lär det bli ännu vanligare på borgarpressens ledarsidor med ett hätskt språkbruk som att ”Ryssland åter vill bli starkt och fruktat”, att tala om de som ifrågasätter Nato-medlemskap som lösning på vår militära trygghet för ”den svenska falangen av Putinapologeter”. Eller benämna de som försöker moderera larmet från höger med sakliga påpekanden om att Rysslands krigsmakt är en bråkdel av USA:s och en bråkdel av EU:s Nato-länders och att ett Nato-medlemskap inte skulle öka vår säkerhet med ”Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon”. Det inger inte respekt.

Ett ganska typiskt inlägg gör Niklas Wiklund i SvD 18/3 då han i en återkommande kolumn skriver under rubriken ”Man gör bäst i att titta på vad Ryssland gör”. I ett lågmält och resonerande tonfall fastställs att det är Ryssland som utgör den destabiliserande (och därmed) den säkerhetsdimensionerande faktorn i Östersjöregionen. Det är en realitet. Andra uppfattningar är offer för rysk propaganda fastslås i en farbroderlig ton. Så har militären och högern resonerat så länge jag kan minnas, alltså inget nytt i sak. Men tonläget.
Sverige har ställt om sitt försvar för att kunna strida på andra ställen än att försvara sitt lands gränser. Allmänna värnplikten avskaffades, kuppartat vill jag säga. Vi lade ner vårt territoriella försvar och försökte hålla trupp (inklusive transportförmåga) för globala insatser. I bästa fall på FN:s, men även på Natos eller USA:s villkor. Det här förankrades aldrig, det kanske var formellt demokratiskt riktigt, men ingen försvarar detta i dag. För övrigt är en återgång till territoriellt försvar svår då vapenindustrin styr för mycket.
Att Ryssland också skaffar sig trupptransportkapacitet, som transportplan och landstigningsfartyg för att kunna strida på annan plats än moderlandets jord beskrivs som aggressivt. Landstigningsfartyg används bara om man tänker komma oinbjuden, blinkar han åt oss från sin trevliga byline-bild. Han är örlogskapten och med i Kungliga Örlogsmannasällskapet men skriver i egenskap av fri försvarsdebattör står det intill bilden. Han verkar dock inte ha befriat sig från gängse gunrumstugg.
Det är som om vi ser och hör en klassisk krigsovertyr. Först sprids rädsla; dom bygger landstigningsbåtar (!) dom övar anfall (!) de spionerar och desinformerar (!), sedan förskjuts språkbruk och begreppen (Ryssland vill vara fruktat, Putin är oförutsägbar som en psykopat). Och de som ifrågasätter militärens världsbild och analys, Kungliga Krigsakademin eller dito Örlogsmannasällskapet stämplas som landsförrädare och kallas: Putins lilla men ihärdiga stödbataljon.