Jag ska inte utge mig för att fullt ut förstå begreppet trans. Det kanske bara den kan göra som antingen själv upplevt att kroppen måste förändras för att motsvara det upplevda könet – eller möjligen den som levt mycket nära en människa i den situationen. Men det Maria Ramnehill gör bok i sin bok, Ett transfeministiskt manifest, är att påvisa att just den förståelsen kanske inte är vad som spelar en avgörande roll. Viktigare är insikten om alla människors rätt till att få leva sitt liv på sina villkor; att få vara subjekt.

På 120 komprimerade sidor, så kärnfullt skrivna att nästan varje mening laddas med sprängkraft, levererar hon en sammanfattning av ett cis-hetero-patriarkalt förtryck av transkvinnor, en beskrivning av konsekvenserna för de drabbade samt teoretiskt förankrade, utopiska strategier för förändring.

En del av det som skivs av en queer eller intersexuell rörelse idag är akademiskt högtravande, vilket gör det exkluderande. Ett transfeministiskt manifest lyckas med konststycket att vara tillgängligt, samtidigt som boken besvarar många av de invändningar som riktats mot rörelsen. När transkampen anklagas för att vara liberal identitetspolitik, svarar Ramnehill att den handlar om att göra transpersoners liv levbara. När vissa radikalfeminister hävdar att trans är en anpassning till patriarkatets förtryckande uppdelning i kön, svarar hon att transutopin vill bortom en binär könsuppdelning: ”Jag vet inte om det kommer att finnas personer som förändrar sina kroppars hormonbalans och så vidare för att kunna må bättre i det postpatriarkala samhället, men vi kommer inte att kalla dem transpersoner och vi kommer inte att säga att vi byter eller korrigerar kön. För kön är genus, och kroppen är könad endast för att kön har social betydelse.”

Maria Ramnehill låter sin analys av transfobi bottna i samhällets kvinnohat och menar att så länge ett samhälle dels föraktar feminitet, dels föraktar vad som anses vara ”onaturlig” och ”falsk” kvinnlighet, kommer också transkvinnor att föraktas dubbelt.

Hur ska utopin bortom förtrycket uppnås? En viktig strategi är för Maria Ramnehill att transkvinnor översvämmar kulturen med sina berättelser, som kompletterar samtidens kultur av ”cistillvända, cisanpassade” historier.

Hon konstaterar att den transkvinna som letar efter något att relatera till är hänvisad till ett mycket begränsat utbud och att en vanlig funktion en transkaraktär har i fiktionen är att vara kittlande och utmanande i cispersoners ögon. Hon gör en genomgång av ett antal transmisogyna filmklichéer och konstaterar att kulturen, med få undantag, berättar för transbarn som växer upp att de är avvikande freaks, vilket bidrar till både självförakt och upplevelsen av att vara en börda för sina anhöriga. Frågan är förstås dessutom i vilken utsträckning klichéerna underblåser transpersoners våldsutsatthet. Av Ungdomsstyrelsens rapport ”Hon han hen” från 2010 framgår att var tredje transperson har undvikit att lämna sitt hem av rädsla för hot och våld.

Boken är ett manifest, inte en avhandling, och därför lämnas ett antal komplexa frågor hängande i luften. Vad skulle hända med idrotten om inte kön spelade roll? Hur skulle familjerätten formuleras? Och så vidare. Det finns många fler frågor att ställa. Men det som kännetecknar  Ett transfeministiskt manifest är inte vad boken saknar, snarare är det på många sätt en imponerande text, som kommer att bli användbar, inte bara för den som själv är trans utan även för hela den feministiska rörelsen.

Jag fick nyligen frågan om medelklasskvinnors behov styr feminismen i dag, om identitetspolitik prioriteras framför en klassmedveten feminism? Att frågan ens ställs är på ett sätt provocerande – varför ställa det ena mot det andra? Men när min spontana upprördhet lagt sig, inser jag att frågan har ett existensberättigande.

Få som läser Ett transfeministiskt manifest torde tveka inför behovet av en identitespolitisk revolution. Och uppnår vi den faller nog en hel del annat i den patriarkala kapitalismen på köpet. Men under tiden måste vi konstatera att det kanske allra mest ”osexiga” i dag är att medvetandehöja om, och strida för, arbetarkvinnors rättigheter.

För två år sedan skrev jag en rapport för tankesmedjan Katalys: ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte”. Analysen av arbetarkvinnors villkor på jobbet var deras sjätte publikation – och som ett exempel på hur svårt det är att nå ut med en diskussion om hur arbetarkvinnor drabbbas av deltider, förslitningsskador och osäkra anställningar, konstaterade Katalys att det var den enda rapport de publicerat som inte DN Debatt var intresserade att ta in en debattartikel om. LO hade nämligen publicerat sin ”Jämställdhetsbarometer” samma vecka – så kvoten var fylld för den typen av material i de stora medierna. För hur länge?

Om någon ska stå upp för arbetares, och framför allt arbetarkvinnornas, villkor måste det vara vänstern. Där ska fokus ligga. Men vi kan inte blunda för att det finns fler frågor av vikt, och om vi börjar betrakta queer-engagemang som en energiförlust, är vi på villovägar.

Maria Ramnehill skriver:

”Jag vill inte bli accepterad för att jag är trans, det är objektifiering, jag vill inte bli accepterad trots att jag är trans, det är abjektifiering.

Jag vill att min transstatus ska vara alldeles meningslös.”

Det är inget orimligt krav.