År 2016 – Brist på undersköterskor. Brist på sjuksköterskor. Brist på läkare. Vad gör staten? Sänder oss rapporter om personalbrist. Hur förväntar sig staten att bristen ska upphöra? Genom att vi bara ska ställa upp för att statens samhälle ska fungera. En verklighetssyn som inte går att förankra. Svensk sjukvård är på väg att rasera.
Bristen på vårdpersonal är uppenbar. Sjukvården skriker efter vårdpersonal. Det kommer dagliga rapporter om brist på narkossjuksköterskor, intensivvårdssjuksköterskor, grundutbildning sjuksköterskor, undersköterskor, med mera. Många gånger beror på det på uppsägningar för oschyssta arbetsvillkor med en lön som inte är värd priset.
Andra gånger beror det på att tillräckligt många människor inte utbildas inom vårdyrken, för att täcka upp behoven.

Lika uppenbart är det att löner måste höjas och villkor förbättras, som bristen på vårdpersonal är verklighet. Människor måste lockas till att vilja arbeta inom sjukvårdsbranschen, men framförallt också att vilja utbilda sig inom vårdyrket. Exempelvis bör man utreda vilka kostnader och inkomster det kan bringa för staten, om man omförvandlade studielånet till studiebidrag, om man utbildar sig inom ett bristyrke för vården. Duktiga och erfarna undersköterskor och sjuksköterskor, bör belönas med ett lönepåslag, likt lärarnas karriärtjänster.
Många gånger tvingas undersköterskor, att ta på sig andra arbetsuppgifter, som inte har med vård att göra. Det handlar om exempelvis: städ, inköp, disk och tvätt. Samtidigt talar vi om att försöka få in människor med nedsatt arbetsförmåga på arbetsmarknaden, för enklare jobb. Här finns en klar och tydlig arbetsuppgift för dessa människor, så att utbildade undersköterskor kan fokusera på det som de är utbildade för att arbeta med, det vill säga vård.

Det går inte längre att blunda för personalbristen och arbetsvillkoren. Det går heller inte att blunda för att sjuksköterskan och undersköterskan behövs. Men framförallt, går det inte att blunda för den skit som svensk sjukvård, kommer att få ta, om ingenting görs nu. Hur mycket skit tål egentligen svensk sjukvård, innan vår sjukvårdsminister reagerar och framförallt agerar?