Det sägs att vi befinner oss i någon slags postsanningens tidevarv. Jag ska inte säga att jag helt förstår innebörden i det. Men när konspirationsteorier och desinformation flödar i debatten om försvaret och artiklarna om propagandan bakom Putin-propagandan är vanligare än säg, ett knäck om vad de svenska trupperna i Afghanistan gjorde för att utarma det svenska försvaret, så måste någon säga det: Sluta tramsa!

I dagarna äger den årliga Folk och Försvar-konferensen på Högfjällshotellet i Sälen rum. Det är en konferens med anor. Folk och Försvar bildades som en folkrörelsernas sammanslutning för att främja ett demokratiskt förankrat och folkligt försvar. Det, om något, är det vi borde fortsätta diskutera idag. Men dessvärre är det inte det som står på agendan. 

För det är egentligen allt annat än försvaret som diskuteras i kölvattnet av Folk och Försvar-konferensen. Då syftar jag inte enbart på högerns krigshets och Putin-skräck som lägger sig om ett alldeles för varm täcke över alla debatter. Käbblet om pengarna (ja, de måste till) vet inga gränser. Alliansen greppar efter de halmstrån som finns för att kunna ha något politiskt trumfkort mot regeringen. Försvarsminister Hultqvist (S) menar å sin sida att vänsterns kritik mot värdlandsavtalet med Nato är rysk desinformation (Lördagsintervjun 7/1, 2017) och att det nu är dags att lägga undan partitaktiken och se till ”Sveriges bästa”. Men det är ju också politik, Hultqvist! Hur kan vi hamnat på en så fruktansvärt låg nivå i den här debatten?

Fokuset i försvarsdebatten borde vara den resursbrist som råder, både när det gäller materiel och personal. Efter åtta år av borgerlig nedmontering av försvaret måste Sveriges försvarsförmåga, både den civila och den militära, stärkas. Därom är många överens. Men att lösningen finns i en ny utbyggd värn- och civilplikt, ett stärkt civilförsvar och en försvarspolitik som inte enbart, som det ser ut nu, bygger på en rädsla för Putins Ryssland och ett närmade till Nato är det få som pratar om. Fick man önska så kunde man ju hoppas på att någon kunde ta upp frågan om nedrustning av kärnvapenarsenalen i världen och hur vi istället för att bidra till en upptrappning försöker föra en försvars- och säkerhetspolitik som leder till avspänning.

Men det får man väl knappt säga i det här landet längre. För nu jämställs att vara kritisk mot till exempel Nato eller EU med att sprida rysk propaganda. Det om något är väl ett ”Putinskt” sätt att se på världen.

Vi som är fredsvänner måste våga säga att Ryssland nog inte vill ockupera Sverige i dagsläget och istället prata om hur vi bygger ett demokratiskt förankrat försvar som ska skydda vår suveränitet, såväl mot ubåtar i skärgården som cyberattacker och naturkatastrofer. Fredsfrämjande insatser under FN-flagg (och inte Nato-ledda insatser i Libyen och Afghanistan) är det Sverige borde syssla med utomlands.

Här finns en viktig konflikt att ta för vänstern, trots att man riskerar att bli utmålad som Putinvän. Debattklimatet, även inom vänstern, är under all kritik. Om Putin säger att solen skiner så måste man säga att det regnar, annars är man på hans sida. Men samma sak verkar gälla om Hultqvist och ÖB säger att det regnar – då måste man tydligen säga att solen skiner. Ett sånt klimat resulterar bara i en helt infantil debatt.