Inrikes/Nyheter 21 augusti, 2017

Är yttrandefriheten värd en mässa?

Turerna kring Nya Tiders medverkan på bokmässan i Göteborg har fått internationell uppmärksamhet. Så även i Tyskland trots att liknande situationer där har utspelat sig i flera år. Men i Tyskland är erfarenheten av högerextrema rörelser både äldre och hanteringen av dem annorlunda. Kan svenska arrangörer lära sig något av hur man hanterar högerextrema publikationer i grannlandet?

Kontroverserna runt bokmässan i Göteborg har gett eko även utanför Sveriges gränser. Brittiska The Guardian har skrivit om den planerade bojkotten av mässan och i Tyskland har frågan uppmärksammats i såväl Tageszeitung som Süddeutsche Zeitung. I juni publicerade SVT dessutom ett mejl där tolv europeiska kulturinstitut, bland annat från Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien, kritiserade beslutet att låta den högerextrema tidningen Nya Tider delta i årets mässa. Kulturinstituten, som ingår i organisationen European Union National Institutes for Culture (EUNIC), hävdar att Bokmässan går över en gräns genom att tillåta ”hatpropaganda”, vilket de menar riskerar att solka mässans rykte internationellt. Bokmässans vd Maria Källsson menar å sin sida att Nya Tider inte har begått något brott och åtnjuter presstöd, varför det inte går att förbjuda dem från att medverka. Problemet har inte blivit mindre aktuellt av att nynazistiska Nordiska Motståndsrörelsen förra veckan ansökte om tillstånd för att demonstrera i Göteborg under mässan. Men trots att frågan har fått så stor uppmärksamhet internationellt är Göteborgsmässan knappast ensam om problem med högerextrema inslag.

AfD:s ”språkrör”

I Tyskland som med Frankfurtmässan kan beskrivas som västvärldens centrum när det gäller internationella bokmässor har flera kontroverser ägt rum vid mässor under de senaste åren. Så sent som i mars utspelade sig scener som liknar dem i Göteborg under bokmässan i Leipzig, landets näst största mässa efter den i Frankfurt, med anledning av magasinet Compacts medverkan. Tidningen har deltagit i mässan flera gånger sedan den grundades 2010 men det är först de senaste åren som deras medverkan har blivit föremål för en nationell debatt.
Compact är ingen traditionellt högerextrem publikation utan presenterar sig som en tidning ”för suveränitet”. Med det ska förstås: tyskarna ska befrias från såväl invandrare som från EU och amerikanska trupper. Angela Merkel ses som en folkförrädare som bör fängslas medan Vladimir Putin framhålls som en idealpolitiker. Magasinet har länge stått den islamofobiska organisationen Pegida nära. Men sedan flyktingkrisen 2015 och det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschlands uppsving beskriver sig tidningen framförallt som språkrör för AfD. Tidvis har den i princip bedrivit politiska kampanjer för flera av partiets representanter. Chefredaktören Jürgen Elsässer var som ung partiaktiv i både De Gröna och Kommunistischen Bund och skrev länge för olika vänstertidningar. I början av 2000-talet gjorde han en ideologisk 180-gradersvändning och omfamnade i stället den tyska nationen. Men trots det präglas Compact fortfarande av en del vänsterelement. Till exempel finns en tydlig motvilja mot amerikansk kapitalism, dock inte sällan med antisemitiska undertoner. Tanken är att denna så kallade ”Querfronts”-strategi ska tilltala alla i den ”tysta majoriteten” som känner obehag inför såväl flyktingar som internationella frihandelsavtal.
Bokmässan i Leipzig hade i år som motto: ”Für das Wort und die Freiheit – #FreeTheWords”. Compact tilläts delta, trots att deras medverkan förra året hade lett till demonstrationer och vandalism. Mässarrangörerna fick då kritik för att inte ha förberett sig på den reaktion som tidningens medverkan skulle kunna utlösa. Även i år möttes Compact av protester, bland annat bildades en spontan demonstration med ett hundratal deltagare runt deras monter.Flera politiker och kulturpersonligheter skrev under ett upprop med krav på att tidningen skulle uteslutas från mässan. Som ett resultat fick magasinets monter oproportionerligt stor uppmärksamhet, något som sedan blev föremål för ytterligare debatt.

Ung frihet

Ett liknande förlopp ägde rum i samband med bokmässan i Frankfurt förra året då veckotidningen Junge Freiheit deltog. Precis som Compact är det inte en nynazistisk tidning utan den kan snarare beskrivas som högerpopulistisk. Symbolen är den tyska riksdagshuskupolen med segerstatyn på Brandenburger Tor framför och undertiteln lyder: ”Veckotidning för debatt”. Sedan grundandet 1986 har Junge Freiheit varit en viktig del av den högerextrema scenen i Tyskland. Men tidningens redaktörer har länge försökt distansera sig från högerextrema krafter, vilka de definierar som människor som vill uppnå sina mål med våld. I likhet med Compact säger de sig i stället tillhöra ”nyhögern” (Neue Rechte). Och precis som Compact har tidningen de senaste åren i princip blivit ett husorgan för AfD.

Tanken är att denna så kallade ”Querfronts”-strategi ska tilltala alla i den ”tysta majoriteten” som känner obehag inför såväl flyktingar som internationella frihandelsavtal

2006 skulle tidningen för första gången delta på bokmässan i Leipzig. Som i ett eko av Göteborg sommaren 2016 valde dock arrangörerna att dra tillbaka tidningens tillstånd efter påtryckningar. Officiellt var orsaken att de fruktade våldsamma protestaktioner då tidningen planerade att fira sitt 20-årsjubileum på mässan.
Men utöver det året har tidningen tillåtits delta som andra förlag och publikationer på mässorna när de har ansökt om tillstånd. Och varje år de deltar sker protester och upprop mot deras medverkan. Det vanligaste är stillsamma protester, ofta i form av affischer, klistermärken och plakat som andra deltagare sätter upp i sina montrar. Enligt Thomas Steinfeld, kulturredaktör på Süddeutsche Zeitung tillika Sverigekännare, hör det till vardagen.
– Bokmässorna är stora och högerradikala förlag deltar vilket de kan om de inte har belagts med någon sorts förbud och det finns juridiska grunder för att utesluta dem. Deras uppträdanden möts alltid av protester och demonstrationer. Demokratisk vardag med andra ord, säger han.

Yttrandefrihet och partiförbud

Förbud är ett i sammanhanget viktigt ord. I Tyskland debatteras sedan årtionden huruvida olika högerextrema partier och organisationer bör förbjudas. Hittills har 18 olika högerextrema organisationer förbjudits. Men det är ett känsligt beslut att fatta och ofta leder yrkandena inte till något förbud. Så sent som i januari i år beslutade författningsdomstolen att det nynazistiska partiet Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) inte ska förbjudas.
Den tyska grundlagen är extremt robust, även i jämförelse med andra demokratiska länder. Däri finns det så kallade ”författningsskyddet” (Verfassungsschutz – det är även namnet på den inrikes säkerhetstjänsten), ett rättsligt instrument som har till uppgift att skydda den ”frihetliga demokratiska grundordningen”. Det är mot författningsskyddet som författningsdomstolen kan pröva om en organisation bör förbjudas. Anledningen till att det sker relativt sällan beror på att ett sådant förbud i sig är svårförenligt med grundlagens värden. Sådana förbud går nämligen på tvärs mot de demokratiska principer om åsiktsfrihet och yttrandefrihet som grundlagen så långt som möjligt ska värna. Av de förbud som har införts har de allra flesta riktats mot kampgrupper och andra typer av organisationer och inte mot politiska partier. Hittills har författningsdomstolen bara förbjudit ett högerextremt parti – Sozialistische Reichspartei (SRP) 1952. Det är tillsammans med förbudet mot det kommunistiska partiet KPD fyra år senare det enda partiförbudet som hittills har införts i Tyskland.
För att undkomma förbud har partier och organisationer utvecklat olika strategier. Ofta försvinner de för att plötsligt dyka upp igen under ett nytt namn med en mer välpolerad demokratisk fernissa. Det mest namnkunniga exemplet är det i praktiken nynazistiska partiet NPD som ända sedan grundandet 1964 har varit noga med att framhäva sina demokratiska kvaliteter. Enligt samma logik som har gjort att partier som NPD inte har förbjudits ses det också som självklart bland många att låta högerextrema förlag delta på bokmässorna så länge de håller sig inom lagens gränser (att Compacts egen personal på bokmässan i mars försökte kontrollera medierapporteringen om sitt evenemang är en ironisk detalj i sammanhanget).

”De hade kastats ut”

Men varför har då turerna kring Nya Tider blivit nyhetsstoff i Tyskland? Även Bok- och biblioteksmässans vd Maria Källsson grundade ju sitt beslut på ett resonemang om demokratiska rättigheter.
På vissa punkter skiljer sig Nya Tider från de publikationer och förlag som har väckt debatt i Tyskland. Utåt sett är det visserligen också en klassisk högerpopulistisk tidning, med fokus på såväl invandring som konspirationsteorier om vaccin. Själva beskriver de sig som en tidning ”som granskar makteliten, besöker rättegångar och rapporterar de viktigaste nyheterna från Sverige och världen med unik information och från folkets perspektiv”. I Sverige har skribenter som Aftonbladets Åsa Lindeborg påpekat att det inte rör sig om regelrätta nazister utan en högerpopulistisk tidning som erhåller presstöd och vars åsikter faktiskt speglar en stor del av den svenska befolkningens. Men till skillnad från både Compact och Junge Freiheit har Nya Tider heller aldrig bemödat sig om att ”hålla rent” från högerextrema inslag.

Min personliga åsikt är att man måste stå ut med dem i ett pluralistiskt samhälle så länge de inte bryter mot lagen

Tidningen grundades av medarbetare på tidningen Nationell Idag som fungerade som organ för det högerextrema partiet Nationaldemokraterna (som Nya Tiders nuvarande chefredaktör Vávra Suk var med och grundade och under en tid var partisekreterare för). Den har även kopplingar till nynazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Att en tidning som Nya Tider, med det bagaget, skulle delta på bokmässor i Tyskland är förvisso inte otänkbart. Det är ofta svårt att hålla isär rörelserna på den högerextrema delen av det politiska spektrat, mellan de öppet nynazistiska och de mer rumsrena högerpopulistiska grupperna finns en gråzon där kontakterna mellan politiskt till synes olika organisationer odlas.
Men det finns trots allt flera anledningar att ställa sig frågande till ett sådant scenario. En av dem är att Nya Tider tidigare har gett utrymme åt förintelseförnekare. I Tyskland är det inte bara brottsligt att förneka förintelsen – vilket även är fallet i Frankrike och Österrike – det är också straffbart att ha för avsikt att göra det. Det är därför osäkert om Nya Tider hade tillåtits delta eftersom de förmodligen redan skulle ha gjort sig skyldiga till brott i egenskap av ansvarig utgivare.
Men även om tidningen mot förmodan skulle ha tillåtits delta är det inte troligt att de efter förra årets mässa skulle ha bjudits in igen. Enligt vittnen uppstod förra året oroligheter kring Nya Tiders monter som sedan spreds därifrån till den övriga mässan, bland annat på grund av chefredaktören för NMR:s tidning Nordfronts närvaro. Nordfront skröt på den egna hemsidan om hur man injagade skräck i andra deltagare, inklusive representanter för den antirasistiska stiftelsen Expo som kallade på ordningsvakter. En person som har god kunskap om bokbranschen i Sverige och Tyskland säger att det vore helt otänkbart att en tidning som Nya Tider skulle tillåtas delta på en bokmässa i Tyskland, speciellt efter sådana scener. I stället hade de kastats ut direkt.
Vad gäller en organisation som Nordiska Motståndsrörelsen är det troligare att den skulle ha blivit föremål för en förbudsprocess än att den skulle ha tillåtits delta på en bokmässa (eller för den delen en politisk mötesvecka).

Acceptera och ignorera

Trots att högerextrema publikationer möts av stora protester på mässor i Tyskland råder det dock relativt stor enighet om att det bästa är att låta dem delta som andra och i stället ignorera dem. Även på vänsterkanten, där motståndet ofta är som högljuddast, är den åsikten utbredd. Martin Hatzius som är kulturredaktör på vänstertidningen Neues Deutschland tycker att framförallt vänstern inte bör fästa överdrivet fokus på dessa grupper.
– Min personliga åsikt är att man måste stå ut med dem i ett pluralistiskt samhälle så länge de inte bryter mot lagen. För övrigt anser jag att i synnerhet ett vänstermedium inte bör skänka dem alltför stor uppmärksamhet eftersom det är just det som de eftersträvar, säger han.
För andra finns det mer prosaiska orsaker till att en situation som den i Göteborg inte lär uppstå i Tyskland. Thomas Steinfeld på Süddeutsche Zeitung menar att skillnaden i mässornas inriktning gör det osannolikt.
– Jag tror inte att en sådan situation som nu avtecknar sig för Bokmässan i Göteborg skulle kunna uppstå vid de två stora tyska bokmässorna. Bara det faktum att det handlar om handelsmässor gör det svårt. Göteborgsmässan är med sitt fokus på den breda publiken av en annan typ, säger han.
Det är alltså Göteborgsmässans stora offentliga genomslag som gör att händelserna där får oproportionerligt stor uppmärksamhet enligt Steinfeld. Det må så vara. Det är hur som helst uppenbart att det i Tyskland finns en större acceptans för högerextrema organisationers deltagande på bokmässor. Möjligen beror det på att deras svängrum är mer juridiskt begränsat än i Sverige och att rättsväsendet går mycket hårdare åt dem när de väl träder över gränsen.
Oavsett är det tydligt att de senaste årens debatter om högerextrema organisationers roll i olika offentliga sammanhang speglar en bredare politisk förändring som har ägt rum. I Tyskland hör både Compact och Junge Freiheit till de tidningar vars upplagesiffror ökar mest. I Sverige är det fallet med Nya Tider. Så länge den högerpopulistiska vågen fortsätter rulla lär efterfrågan på den den här typen av publikationer fortsätta växa. Och därmed lär också debatten om hur ett demokratiskt samhälle ska hantera dem fortsätta.

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)