När Tony Blair vann en jordskredsseger för brittiska Labourpartiet i valet 1997 hade Liverpools hamnarbetare strejkat i två år för att få arbetsgivarna att upphäva sina antifackliga uppsägningar. Efter att strejken fått internationell karaktär och uppmärksamhet, med omfattande fackliga sympatiåtgärder världen över, väcktes förhoppningar om att den nya regeringen skulle upphäva Thatchers inskränkningar av arbetsrätten. Förhoppningarna kom snart att grusas. För så väl ”Cool Britannia”-symbolerna i Oasis och Blur som vänsterveteranen och folkpunktrubaduren Billy Bragg blev händelsen en källa till uppgivenhet och en föraning om vad Tony Blairs New Labour-regering hade att erbjuda. Billy Bragg kom därefter att betrakta fackföreningsrörelsen som den verkliga motkraften att ge sitt stöd till och började varva låtskrivandet med att gräva sig djupt ner i brittisk folklig upprorshistoria, tonsätta Woody Guthrie-texter och skriva essäer om nationalism och brittisk identitet i en föränderlig omvärld.

När han 20 år senare äntrar stora scenen på ett fullsatt Pustervik i Göteborg är han visserligen på nytt en entusiastisk medlem i Labourpartiet, men det är Hamnarbetarförbundets lokala avdelningsfana som hänger som fond för spelningen och det är den pågående fackliga konflikten i Göteborgs containerterminal som är utgångspunkt för mellansnacken om solidaritet, cynism, empati, internationalism, trångsynthet och aktivism.

60-åringen är välbehållen och rösten är vid god vigör. Gitarren förstärks enbart av en steelpedal men låtarna, som spänner mellan det ursinniga, det kärleksfulla och det reflekterande, står sig väl ändå. När 80-talshiten ”A New England” spelas sjunger en lycklig publik med från första stund. Förhoppningsvis återvänder han inom kort för att framföra låtar från folkmusikprojektet ”Shine a light: field recordings from the great American railroad” tillsammans med Joe Henry.