Varje höst händer det. Sexåringarna i vårt samhälle gör entré i skolvärlden. En del med pirrande mage och andra utan några större betänkligheter. De påbörjar alla en resa där somliga av barnen har ett betydande försprång. Det är nämligen skillnad på folk och folk. Åtminstone om vi ser till hur vårt skolsystem fungerar. Där har klassbakgrund blivit allt mer avgörande för vilka elever som klarar sin utbildning.

Flamman har tidigare uppmärksammat den av regeringen tillsatta skolkommissionen och utredningen den presenterat. Nu har Skolverket med den nya generaldirektören Peter Fredriksson i spetsen svarat på kommissionens utredning. Skolverket är negativ till nästan samtliga förslag som kommissionen lagt fram mot den växande skolsegregationen. Om vi tidigare konstaterat att skolkommissionens förslag ignorerade skolans grundproblem – marknadens inblandning – kan vi nu konstatera att Skolverket inte vill göra något alls åt problemen. Kvar finns en skola där föräldrars utbildningsbakgrund får en allt större betydelse för barnens framtid.

Marknadiseringen av skolan har lett till stora skillnader i likvärdighet för såväl kommunala som privata skolor. I Malmös innerstad ligger den kommunala Österportskolan. En skola där 100 procent av lärarna är behöriga och där eleverna i högre grad har utbildade föräldrar. På skolans hemsida går det att läsa om hur skolan arbetar aktivt med EQ (emotionell intelligens). Några minuter med buss därifrån ligger Augustenborgskolan, också den är kommunal. Där har endast 60 procent av lärarna legitimation. En skola där majoriteten av barnen kommer från hem utan studievana och där skolinspektionen tidigare hotat med miljonvite för bland annat brister i undervisningen. En studie i klassamhällets orättvisor med en busstur på tio minuter. Det syns i barnens betyg såväl som deras livslängd. Barn från resurssvaga familjer har en kortare medellivslängd än barn från akademikerhem. En gång hade skolan som uppgift och se till att det inte skulle förhålla sig så. En skola som förvandlats till ett stort svek.

Om vi tidigare konstaterat att skolkommissionens förslag ignorerade skolans grundproblem – marknadens inblandning – kan vi nu konstatera att Skolverket inte vill göra något alls åt problemen

För exemplet ovan är inte ett enskilt fall eller ett lokalt undantag. Att den svenska skolan segregerats och att det fria skolvalet är ett av grundproblemen fastslår bland annat Anna Ambrose i sin avhandling Att navigera i en skolmarknad : en studie i valfrihetens geografi i tre skolor. En segregation som inte bryts med lottning av skolplatser utan med politisk vilja.

Men att enbart avskaffa skolvalet gör inte att vi kommer i mål. Sverige behöver reformera skolan med mer resurser och genom att skapa en miljö där lärare trivs. Att stoppa vinsterna i välfärden skulle vara en väldigt bra början. Men skolan är inte en isolerad plats från resten av vårt samhälle. Vi lever i ett klassamhälle där skillnaden mellan arbetare och de rikaste ökat sedan 1980–talet. Vi behöver reella reformer som sätter arbetarklassen i centrum och slänger mittenpolitiken i väggen. Det gör vi genom att bygga bort bostadssegregationen, genom att inför sextimmars arbetsdag samt utforma en progressiv socialpolitik. Behoven är stora och pengarna finns. Tiden för förändring är nu.