I den feministiska pjäsen Rödluvan upprättelsen som nyligen hade premiär på Moment teater i Stockholm berättas det att sagor som Rödluvan kan spåras ända tillbaka till antiken, även om de skrevs ner först kring 1700-talet.
Mycket som är gammalt brukar också förknippas med det tvivelaktiga begreppet ”allmänmänskligt”. Och en hel del tolkningar av de mest kända sagorna har också gjorts utifrån psykoanalytiska teorier som tillskriver människor en solid kärna av begär, även om dessa kan vridas i olika riktningar av diverse trauman i barndomen. Bland företrädare för denna tolkningsmodell finns psykologen Bruno Bettelheim som i Sagans förtrollade värld: folksagornas innebörd och betydelse (1975) undersöker de grundläggande psykologiska konflikter som han anser finns i de gamla sagorna. I Hans och Greta läser han in separationsångest och en oral fixering som kommer till uttryck i frossandet på pepparkakshuset, i historien om Snövit ett triangeldrama mellan dotter, far och en narcissistisk mor. På samma sätt tolkar han Rödluvan som en pubertetsflickas upptäckt av sexualiteten och dess faror. Bettelheim tillskriver sagan en förmåga att ”behandla universella mänskliga problem”.

Men är sagor verkligen så universella? Många med en mer socialkonstruktivistisk analys är av en annan mening. Forskaren Jack Zipes som skrivit flera böcker om sagor menar tvärtom att de ska förstås som en del av socialiseringsprojektet, präglade av ideologi. Ett exempel som han framhåller är just Rödluvan, som började som en muntlig och blodig historia om en initiationsrit som slutar med att den unga flickan dricker sin mormors blod och därmed tar den äldre kvinnans plats samtidigt som hon införlivar dennas kunskaper. I de senare, mer välkända, skriftliga berättelserna ser Zipes däremot en borgerlig, misogyn sexualmoral som straffar den flicka/kvinna som avviker från den rätta stigen och därmed bjuder in vargen (förövaren).

Det förefaller mycket troligt att Åsa Berglund Cowburn som skrivit manus till Rödluvan upprättelsen har läst just Zipes. Den humoristiska och ibland överpedagogiska pjäsen (där vargen förvandlats till gubbsjuk kulturman) behandlar nämligen just frågan om Rödluvan som symbol för kvinnlig sexualitet och utsatthet och samhällets tendens att skuld- och skambelägga kvinnor. Långt från att härbärgera universella sanningar kan alltså sagorna med sin höga ålder och de metamorfoser de genomgått i historien berätta mycket om de samhällen som format och omformat dem.