Idag startar Vänsterpartiets kongress i Karlstad. Mediebilden av partiet inför den har kanske inte varit den bästa. Det vittnas om toppstyrning från tidigare riksdagsledamöter, om en partiledning som håller hårt och fast i sin kommunikation och som är vill styra bilden av partiet gentemot väljarna med järnhand.

Min erfarenhet av vänsterpartister säger mig att den här kritiken inte är ny, och min erfarenhet av partiledningen säger mig att kritikerna beskriver verkligheten rätt väl. Motsättningen alltid funnits där inom V; mellan dem som tror på mer samstämmighet i budskapen, mer centralisering och tydlig maktfördelning och dem som tror på plattare strukturer och att vara i evig opposition till vilken ledning det än är som sitter på makten.

Ett demokratiskt parti som väljer sin ledning och sina företrädare i parlamentet ska leda partiet framåt på det mandat som kongressen har gett dem. Nu har partiet en ny kongress, under den kommer det att beslutas om ett nytt mandat till den partiledning som kongressen väljer. Den stora tysta majoriteten brukar rösta för just detta tillvägagångssätt.

Men gnället och osämjan är framförallt ett tydligt tecken på att det råder en viss politisk frustration inom Vänsterpartiet. En frustration över att det inte går bättre, fastän de politiska förutsättningarna bevisligen finns i övriga Europa och till viss del visar på ett gynnsamt läge även här hemma. Jonas Sjöstedt formulerade ledningens syn på det såhär: ”Jag är glad över att man är missnöjd med sju procent” (i en intervju i Flamman nr.6/2018).

Vänsterpartiets medlemmar har höga förväntningar på att partiet ska ta ett större politiskt utrymme. Men just nu möts inte förväntningarna och gnället verkar komma från dem som inte tror på den nuvarande strategin.

Flammans ledarsida har efterlyst en partiledning som ställer sig någonstans mellan populist-rufset och det byråkratiskt vattenkammade. En ledning kan vara dödshård både i budgetförhandlingar med regeringen och i kritiken mot regeringen. Det märks att partiet hittar en mer krävande ton mot Socialdemokraterna ju närmare den verkliga valrörelsen vi kommer. Men för att hela Vänsterpartiets valmaskin ska känna att det kommer gå, måste besluten, riktningarna och strategierna vara förankrade. Det är där ledningen brister – gnället är ett bevis på det.

Men det räcker inte att bara vara den som kräver mer av Stefan Löfven, att vara den aggressiva lillebrorsan som kastar irriterande suddgummin på (s)torebror. Självförtroendet måste pumpas upp ytterligare. När socialdemokratin rör sig bort från den ideologi som arbetarrörelsen en gång byggdes på så är det läge att både i kommunikation och politik ta på sig ledartröjan. Vänsterpartiet har rätt. Tro på det.

Men det räcker inte att bara vara den som kräver mer av Stefan Löfven, att vara den aggressiva lillebrorsan som kastar irriterande suddgummin på (s)torebror.

Förutsättningar för vänsterframgångar står och väger. Högerpartierna gör allt de kan för att förflytta dagordningen bort från vänster-höger-konflikten. Socialdemokraternas partiledning följer efter. Även om vi inte sett mycket av Feministiskt Initiativ än så kommer medias intresse för partiet att öka ju närmare valdagen vi kommer.

Väljarna tycker däremot att sjukvården (ett av Vänsterpartiets starkaste kort) är viktigast. Behoven av välfärdssatsningar, reformer till löntagarnas fördel på arbetsmarknadsområdet och ett reformerat pensionssystem är stora och efterfrågade. Ska partiet sitta i regering redan efter nästa val? På vilka premisser?

Medlemmar som inte till något pris vill sitta i regering ryms i Vänsterpartiet tillsammans med dem som vill sitta i regering till vilket pris som helst. Partiledningen har att leda dem alla. Det är kruxet.