Dramatiseringen av Selma Lagerlöfs “Bortbytingen” är en saga för de oälskade och missanpassade.
En trollunge är ett barn som inte ser ut som föräldrarna förväntar sig, som inte pratar, inte äter, inte anpassar sig.
I Selma Lagerlöfs novell ”Bortbytingen” tappar ett rikt bondpar sitt barn i skogen och får i stället ett trollbarn, en bortbyting som är ”stor och ful med hår som borst, sylvassa tänder och klo på lillfingret…”
Bonden vill göra som brukar berättas i sägnerna om bortbytingar – försätta ungen i livsfara så att trollmamman kommer och hämtar den. Men bondmoran kan inte låta det ske. Hon lyssnar på sin bortbytings ordlösa väsningar, matar honom med maskar och råttsvansar, tar trots sin motvilja gång på gång hans parti tills mannen lämnar henne. Offret och omsorgen ger henne till sist människobarnet tillbaka och mannen tvingas ge kvinnan upprättelse: ”Det är du och ingen annan som har räddat honom”.
Så långt följer i stort sett Sara Bergmark Elfgrens dramatisering Lagerlöfs novell, med den viktiga skillnaden att perspektivet är det oönskade barnets. Han som gömmer sig för sin våldsamma adoptivpappa, som är fast i ett kärleksberoende till den mamma som är känslomässigt avstängd. Den estetiska inramningen är underbar: en strykrädd goth-unge med överdimensionerad svans som ska passa in bland hemvävt sekelskifte och strävsam luthersk moral.
Det hela utspelar sig mot suggestivt, avskalad scenografi: en trollcirkel – eller en silverring a la Lennart Hellsing – som kan bli en skog, en himmel, en måne. I cirkeln dyker ett av Bergmark Elfgrens tillskott till berättelsen upp: den sjungande spökflickan Mylingen (Maia Hansson Bergvist) som är så oönskad av samhället att hon mördats som nyfödd. Hon är trollungens genomskinliga flickmotsvarighet, till gestalten som hämtad från hyllade filmanimeringen Secret of Kells – ett stänk av Irland bland all nordisk folklorism och folkmusik som sätter stämningen för föreställningen.
En strykrädd goth-unge med överdimensionerad svans ska passa in bland hemvävt sekelskifte och strävsam luthersk moral
Dubbelgångare och spegelbilder – ständiga osäkringar av vem som är vem – är berättelsens ledmotiv och fortsätter bortom Lagerlöfs novell. Vi möter inte bara människobarnet Johan som har blivit ett av trollen (trots att han saknar svans), men även bondparets mörka och vilda speglingar i trollmor och trollfar.
Bortbytingen själv (spelad av en starkt berörande Rasmus Luthander) är dömd till mellanförskap. Han hör inte hemma hos människorna, men inte heller hos trollen som ju en gång utan betänkligheter övergivit honom för ett annat barn. Det är imponerande hur Lagerlöfs stoff förvaltas, raffinerat hur hennes repliker får nya betydelser i Bortbytingens mun.
Sagan har det senaste året gjort en märkbar återkomst inom samtida barnlitteratur där den gärna återberättas med ideologiska och normbrytande förtecken. Men varken denna sorts moral eller Lagerlöfs kristna kärleksbudskap betonas här. Snarare handlar det om psykologisering och identitetssökande i Maria Gripes anda.
Mina tankar vandrar från de smärtsamma erfarenheterna hos samtidens adoptionsaktivister till de ärr för livet som många tonåringar får under uppväxten. Bortbytingen är en hyllning till dem.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
