Adam Smith är för vår samtid känd som en av nationalekonomins upphovspersoner. Hans omfattande verk Wealth of nations (på svenska Folkens välstånd) framställs inte sällan som ett passionerat försvar för oreglerad marknadsekonomi. För sin samtid var Smith dock känd som filosof, då nationalekonomi ännu inte var ett självständigt akademiskt ämne. Han var professor i moralfilosofi och logik vid universitet i Glasgow och hans andra stora verk, som då det publicerades rönte lika stor uppmärksamhet som Wealth of nations, är The theory of moral sentiments, som nyligen utkommit i svensk översättning med titeln Teori om de moraliska känslorna och med ett läsvärt förord av ekonomen Amartya Sen. Här undersöker Smith vår sympati, eller inlevelseförmåga, med andra människor och dess betydelse för vår förmåga att fälla moralomdömen, utveckla ett samvete, formulera principer med vars hjälp vi kan hålla varandra ansvariga för våra handlingar och i förlängningen säkerställa ett välfungerande samhälle.

Redan i bokens inledande stycke slår Smith fast att hur själviska vi människor än kan sägas vara så är vi alla så funtade att vi påverkas av våra medmänniskors känslor och deras med- och motgångar; vi gläds och vi lider med andra. Under årens lopp har somliga kommentatorer därför tyckt sig se en spänning mellan betoningen av sympati och medlidande i The theory of moral sentiments och vad de uppfattat som en lovsång till det rationella egenintresset i Wealth of nations. Det har föreslagits att den förra boken, vilken publicerades första gången 1759, är frukten av en ungdomligt optimistisk människosyn medan den senare, som utkom första gången 1776, är ett resultat av författarens större livserfarenhet och nyktra realism. Förslaget faller emellertid på sin egen orimlighet eftersom Smith reviderade The theory of moral sentiments kontinuerligt under sin livstid. Den sjätte och sista versionen publicerades 1790, samma år som han dog. Själv avsåg Smith att de bägge böckerna skulle läsas tillsammans.

Bland Smith-forskare är allt detta välkänt. Hur kommer det sig då att bilden av Smith som högerns favoritfilosof tycks ha etsat sig fast i det allmänna medvetandet, trots att han var verksam under en tid då höger och vänster inte var etablerade politiska begrepp? Till en del beror det nog på den förklaringsmodell som är känd som den osynliga handen. Enligt ett populärt narrativ fungerar marknadsmekanismerna så att aktörerna i en oreglerad marknadsekonomi som agerar utifrån sina egenintressen oavsiktligt åstadkommer det allmänna bästa, ungefär som om de vore styrda av en osynlig hand. Smiths namn är numer så intimt förknippat med metaforen om den osynliga handen att man lätt kan förledas att tro att den har en central plats i hans verk. Men faktum är att den dyker upp endast en gång i Wealth of nations och en gång i The theory of moral sentiments. I ingetdera fallet handlar det om att beskriva samhällsnyttiga effekter som är unika för oreglerade marknader. Vad Smith vill illustrera med metaforen om den osynliga handen är att både individuella och kollektiva handlingar kan ha effekter som ingen avsett. Dessa kan vara välgörande men de kan lika gärna vara skadliga. Ett exempel på det förra är då innovatörers nyfikenhet leder till teknisk utveckling som gagnar allmänheten. Ett exempel på det senare är då vinstintressen leder till spekulationsbubblor och miljöförstöring.

Det går också att hitta citat hos Smith som ryckta ur sina sammanhang tycks gå väl ihop med nyliberala ideal. Ett som brukar framhållas gör gällande att det inte är bagarens välvilja som gör att vi kan äta bröd till frukost, utan dennes egenintresse. Sensmoralen sägs vara att om människor agerar själviskt och erbjuder sina varor och tjänster på en fri marknad blir slutresultatet bäst.
Det stämmer att Smith menar att det främst är egenintresset som motiverar oss att ägna oss åt handel. Men han är noga med att påpeka att det inte räcker att marknadsaktörerna drivs av sina egenintressen för att den ska fungera väl. Det krävs också att de känner trygghet och ömsesidigt förtroende och inte minst att de vägleds av känslor för rättvisa och rent spel, kort sagt att deras egenintressen begränsas av deras samveten. Det är bland annat därför ekonomi och moralfilosofi är intimt sammankopplade och det är därför Smiths båda böcker hör tätt ihop.

Samvetet och hur det utvecklas är ett viktigt tema i The theory of moral sentiments. Precis som vi kan sympatisera med andra inser vi att vi kan vara föremål för andras sympati eller brist på densamma. Eftersom vi vill åtnjuta beröm och undvika klander lär vi oss att se på oss själva med andras ögon. Men inte nog med att vi vill åtnjuta beröm och undvika klander; vi vill också vara berömvärda och undvika klandervärdhet. Detta är inte detsamma som viljan att åtnjuta beröm och undvika klander, för i ett moraliskt korrupt samhälle kan det ju hända att man beröms för sådant som inte är berömvärt och klandras för sådant som inte är klandervärt. För att avgöra om våra handlingar och attityder är berömvärda eller klandervärda måste vi betrakta oss själva med en opartisk betraktares ögon och utröna huruvida vi åtnjuter dennes sympati. Smith kallar den opartiske betraktaren för den storslagna halvgud som varje människa bär på i sitt bröst. Den kan också kallas vårt samvete.

Skälet till att Smith förespråkade marknadsekonomi var att den enligt hans mening främjar folkens välstånd på ett mycket bättre sätt än de feodala och merkantilistiska system som föregick den, och som låste in majoriteten i fattigdom och skyddade de besuttnas rikedomar och tillät dem att berika sig ännu mer. Smiths försvar för marknadsekonomi bygger alltså inte på en naturrättslig teori om självägarskap, som hos en av nyliberalismens verkliga förgrundsgestalter, den amerikanske filosofen Robert Nozick, utan på en teori om vad som gynnar den allmänna välfärden och i synnerhet de sämst lottade.
Till skillnad från Nozick förespråkade Smith ingen minimal nattväktarstat. En regerings grundläggande uppgift är att främja medborgarnas lycka, och denna uppgift sätter ramarna för legitima interventioner i den fria marknaden. Till den offentliga maktens uppgifter hör också att sörja för kollektiva nyttigheter såsom vägar, hamnar, broar och postväsende. Smith var förvisso skeptisk till statliga regleringar av den fria konkurrensen eftersom han ansåg att människor är alltför oförutsägbara för att låta sig flyttas runt som pjäser på ett schackbräde, men han hade också lågt förtroende för näringsidkare som han menade ständigt tenderar att gadda ihop sig genom kartellbildningar och prissamarbeten, vilket är skadligt för samhället. Han tycks ha haft större sympatier för industriarbetare, för vilka han förespråkade höga och ökande löner, av både effektivitets- och rättviseskäl.

Det Smith framför allt var skeptisk till var protektionistiska regleringar av den fria konkurrensen i syfte att gynna en viss sektor av ekonomin, vilket var ett återkommande inslag i merkantilismen. Däremot hade han inget emot offentliga åtgärder i syfte att förbättra de fattigas villkor. Till exempel förespråkade han offentligt finansierad utbildning av arbetarklassens barn och i en anda som förebådar Marx lära om arbetarnas alienation varnar Smith för det industrialiserade arbetets vådor. Den standardisering och brist på omväxling och stimulans det medför riskerar att leda till att de många människor som arbetar i fabrikerna förfaller fysiskt, intellektuellt och moraliskt. Hans slutsats var att det är varje civiliserat samhälles uppgift att förhindra att detta sker.

Även om Smith är minst sagt optimistisk när det gäller marknadsekonomins förutsättningar att åstadkomma mer jämlik fördelning än alternativa system sticker han inte under stol med att den också medför ojämlikhet. Men det betyder inte att vilka grader av ojämlikhet som helst kan tolereras så länge de sämst ställdas villkor förbättras något. En regering som låter de ekonomiska klyftorna växa så mycket att maktförhållanden snedvrids på ett sätt som är till ogagn för den allmänna lyckan i samhället har misslyckats med sin mest grundläggande uppgift.

För moderna läsare framstår Smiths sätt att behandla nationalekonomi, moralpsykologi och politisk filosofi som grenar på samma träd som uppfriskande radikalt, även om The theory of moral sentiments och Wealth of nations knappast kan beskrivas som politiskt radikala. Men lika lite kan någon av böckerna betraktas som ett reservationslöst försvar av laissez-faire. Smith förtjänar att läsas som den skarpsinnige moralfilosof och samhällsanalytiker han var och inte som en försvarare av en ideologi som kommit att bli den dominerande i våra dagar.