Efter två veckors protester har Chiles president Sebastian Piñera närmast gjort en helomvändning. Från att ha sagt att landet befinner sig i ”krig med en stor och mäktig fiende” har han på kort tid gått till att presentera ett paket med välfärdsåtgärder, upphäva undantagstillståndet och göra en stor ommöblering i regeringen.
Icke desto mindre har de senaste veckornas protester haft katastrofala konsekvenser för hans popularitet: i en aktuell opinionsundersökning hade 70 procent en negativ uppfattning om honom och bara 14 procent en positiv.

Föreställningen att protesterna skulle vara organiserade av ”utländska infiltratörer” har också kommit på skam. På fredagen den 25 oktober gick över en miljon människor ut på gatorna bara i huvudstaden Santiago – en sjättedel av stadens befolkning. Det var den största demonstrationen sedan diktatorn Pinochets fall. I onsdags var dessutom en generalstrejk utlyst.

De våldsamma demonstrationerna i det annars så stabila Chile kom på många sätt som en chock för omvärlden. Men i diskussionerna på de digitala forum som uppstått i och runt proteströrelsen, såsom Chile-sektionen på nätforumet Reddit som de senaste veckorna helt har dominerats av memes, videor, nyheter och debatter om demonstrationerna, framträder en annan bild.

Forumets medlemmar är huvudsakligen oorganiserade, befinner sig utanför de lösa nätverk som bildats under protesterna och de flesta av dem identifierar sig inte heller fullt ut med etablerade ideologier. Men i denna unga generation chilenare finns ofta en sofistikerad samhällsanalys som går stick i stäv med den gängse berättelsen om landet i media och den politiska debatten.
– Vi har arbeten som är genomprekariserade, höga levnadsomkostnader, svårigheter att få bostad. El, vatten, vård, utbildning – allting är dyrt, säger Maximiliano, som själv arbetar på ett lyxhotell och bor i centrala Santiago.
– Min hyra är nästan hälften av min lön och jag hjälper min mamma varje månad eftersom hennes pension inte räcker till vårdkostnaderna. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att vilja ha barn med tanke på hur min situation ser ut, och då ser jag ändå mig själv som priviligierad. Beroendet av lugnande och ångestdämpande mediciner som människor tar för att orka med vardagslivet, och som läkare skriver ut på löpande band, har skapat en epidemi. Seriös behandling av psykologiska problem är däremot nästan omöjlig att få eftersom inte ens privata sjukförsäkringar täcker det, säger han.

Chiles starka ekonomiska siffror är en illusion, menar Maximiliano, något som många andra demonstrationsdeltagare också återkommer till.
– Statistiken förvrängs av den översta procentens inkomster, något som folk i allmänhet inte har någon glädje av. Utländska storföretag tjänar stora pengar på våra naturresurser men deras skatter är extremt låga och pengarna stannar inte i landet, säger Liliana Delgado Varas, som är dotter till flyktingar i Sverige men som återvände till Chile som tonåring och i dag arbetar som tolk.

Men har folket inte redan skänkt Piñera legitimitet genom att välja honom? Som svar pekar flera av demonstranterna på Chiles anmärkningsvärt låga valdeltagande. I utslagsomgången i det förra presidentvalet deltog inte mer än 49 procent. I de nyss genomförda valen i Argentina och Uruguay var deltagandet som jämförelse 81 respektive 90 procent.
– De som röstar är inte representativa för folket i dess helhet. Av alla röstberättigade röstade bara 28 procent på Piñera. Men även många av dem är besvikna på hans politik, säger studenten Andrés.
– Väldigt många upplever att det är meningslöst att rösta, att det inte förändrar något och att alla politiker är desamma. Chile har också haft en egen Cambridge Analytica-liknande skandal och en rad mutaffärer rörande multinationella företag. De som protesterar känner ofta apati över den traditionella politiken, säger Boris Paez, en annan demonstrationsdeltagare från Santiago.

Är det då verkligen ingen skillnad på partierna? Under de senaste 30 åren har Chile huvudsakligen styrts av La Concertacíon, en åtminstone på pappret socialdemokratisk koalition.
– Jag tycker att alla är likadana, oppositionens och regeringens politiker kommer från samma elituniversitet och står för ungefär samma politik, säger Liliana Delgado Varas.
I stället för de traditionella politiska kanalerna lyfter deltagarna fram spontana grupper som har formats kring konton på Instagram eller grupper på Whatsapp, samt de återkommande stormöten som har bildats på gatorna under protesterna. En del har också återupplivat kontakter som de knöt under demonstrationerna för ett jämlikare skolsystem för ett par år sedan.

Protesterna har inte bara förändrat landet, de har också förändrat deltagarna, menar många.
– Människor som protesterar, men också deras vänner och familjer, har omvärderat sin syn på polisen och militären när alla kan se videoklipp på övergrepp som medierna inte visar. Det har i sin tur också fått många att inse att medierna skyddar makten. De kan tydligt se att de har gjort allt för att bekämpa protesterna, först genom att bara visa vandalisering och sedan, när det inte fungerade, framställa det som att konflikten håller på att lösas, säger Maximiliano.

Ett annat uttryck för hur deltagarna själva har förändrats är hur rörelsens mål successivt har utvidgats, protesterna fortsätter nämligen trots tillbakadragandet av den ursprungliga prishöjningen på tunnelbanebiljetter och det nya reformpaketet. Men när det inte längre finns något tydligt mål och inte heller någon enhetlig organisation som kan förhandla och ta beslut inställer sig frågan vart upproret på väg någonstans. På den frågan verkar det finnas många svar, men ett långsiktigt mål återkommer många av protestdeltagarna till, nämligen förändringen av landets grundlag.
– Chile har fortfarande den grundlag som skrevs av Pinochet. Den hindrar staten från att ta ansvar för grundläggande mänskliga behov och tillåter ohämmad exploatering av naturresurser. Det är en grundlag helt fokuserad på privata intressen. Den måste skrivas om i en stor rådslagsprocess där hela folket deltar, säger Maximiliano.