I år firas sjuttiofemårsjubileet sedan det senaste världskriget tog slut. Om det vet vi så mycket men samtidigt så lite. Minnet sviker, skolböcker utrangeras, vittnen tystnar. Händelser, offer, förövare, hjältedåd, drömmar, kamper och oändliga listor av namn förvandlas till sandkorn mellan våra fingrar och ansikten tonar bort som en bakåtspolad fotoframkallning.

Ett sådant försvinnande uppdagades strax före jul när Sveriges Radio rapporterade att ett konstverk värderat till 250 000 kronor hade anmälts stulet från svenska ambassaden i Köpenhamn. Efter en egen sökning fann jag att det försvunna verket visade sig vara en etsning av den Berlin-baserade konstnären Käthe Kollwitz (1867 – 1945). Själva bilden fanns inte att se och det enda beviset för att verket en gång suttit på en vägg i den svenska besickningen var ett svartvitt fotografi av en interiör där en bildredigerare zoomat in ett mörkt hörn med tavlan knappt skymtande. Det är uppenbart att fotografens uppmärksamhet har varit riktat mot något eller någon annan.

Verket var en donation från en dansk privatperson i början av åttiotalet som en tacksamhetsgest för att svenskarna, under ett par nätter i oktober 1943, tagit emot över sjutusen danska judar. Nazisternas ockupation av Danmark hade gått smidigt. Inte som i Norge, där motståndet inledningsvis varit större, men som efter övertagandet ledde till hopsamlandet av landets judar för vidare transport mot avrättning. I Danmark såg motståndskampen först annorlunda ut. På ytan verkade det som att det fanns ett visst samförstånd och nazisterna hade nöjt sig med svaret att den judiska befolkningen ”inte var ett problem”. Man lät dem vara. Men vartefter ockupationsmakten försvagades såg danskarna chansen att protestera mer öppet. Nu skulle därför judarna samlas ihop och deporteras, men som genom ett mirakel läckte datumet för operationen ut och judarna kunde varnas. Hur nästan alla judar kunde bli informerade så snabbt med tidens kommunikationsmedel framstår som obegripligt. Tydligen ska informanterna ha gått igenom telefonkataloger och på måfå ringt upp judiskt klingande namn. I små fiskebåtar hade de kommit över till Sverige, där de på förhand beviljats uppehållstillstånd.

Tydligen ska informanterna ha gått igenom telefonkataloger och på måfå ringt upp judiskt klingande namn

Konstnären Käthe Kollwitz, född i Königsberg i Östpreussen (nuvarande Kaliningrad), glömde aldrig ett ansikte. Hela hennes profetiska och rika konstnärliga kall tycks ha gått ut på att rista in människors blickar i historiens hud, som ärrbildning. Stilen är realistisk, expressiv, stundtals öm men oftast snudd på brutal. Som om hennes penna eller gravyrnål plikttroget vill vittna om våld och förlust. Människor, alltid människor med kroppar i förhållande till varandra, sammanflätade: en mor som omfamnar sitt barn, sörjande begravningssällskap, krigsfångar. Käthe Kollwitz var socialist och blev senare kommunist och hon skilde inte på sin övertygelse och profession. Hennes konst, som för ovanlighetens skull uppskattades under hennes livstid, har kommit att betyda mycket för senare generationers konstnärer, i synnerhet som förebild till den konst som ville uttrycka raseri, medkänsla och politisk slagkraft. Sjuttiofem år efter hennes död fortsätter hennes verk att ställas ut på världens största museer, nu närmast Getty Center i Los Angeles.

Precis som nyhetsuppläsaren på Ekot uppgav, säljs hennes verk till fantasisummor på de stora auktionshusen och eftersom det inte finns någon bild för att kunna efterlysa verket internationellt kommer det enkelt slinka igenom till försäljning på den svarta konstmarknaden. Så trots att konstverket – på grund av försummelse, glömska eller okunskap – kan vara förlorat för allmänheten lever historien om det kvar, och ibland dyker dess spöke upp igen, till exempel i ett nyhetsinslag på radio.