Efter ett evighetslångt pärlband av vinstoptimerade statusutställningar med besvärande nära koppling till världens mäktigaste gallerier, blir Moderna Museets utställning Helt ärligt, vädret hjälpte en välkommen frisk fläkt. Utställningen, med sin ironiska titel, är en helgjuten presentation av en av vår tids intressantaste konstnärer, Walid Raad.
Walid Raad föddes i Beirut 1967. Med andra ord var han bara ett barn då Libanonkriget bröt ut 1975. Kriget så att säga inympades i hans växande kropp och blev avgörande för hans livsval. I ett av hans tidigare fotografiska verk berättas i en serie svartvita bilder av sönderskjutna fasader. Ovanpå har han klistrat runda klistermärken i olika färger. Enligt konstnären ska alla kulor vara spårbara genom att de var försedda med en färg. Varje färg stod för vapnets fabrikat och dimensioner. Som barn ska Raad ha samlat på kulorna och fört systematiska anteckningar över färgkoder och respektive länders system. En pervers form av knappologi för ett barn vars vardag består av förstörelse.
Att gå på Helt ärligt, vädret hjälpte liknar inte vårt brukliga sätt att ta in kunskap. Vi är vana vid logiska narrativ, kronologi och fakta. Blicken och det visuella har låg status i jämförelse med det skrivna. Det första som möter besökaren är en bisarr installation med en vägg fylld av tavlor. Vad som finns på framsidan vet vi inte, men på baksidan, den som är vänd mot oss, syns kraftfulla, expressionistiska porträtt. Vad är detta? På väggtexten står det skrivet med ett museums svalt resonerande tonalitet: ”Marwan Kassab-Bachi, en av de mest produktiva arabiska målarna, har aldrig ställt ut på Moderna Museet. Likväl hittades 23 av hans teckningar och målningar på baksidan av inramade konstverk i museets magasin. Det förblir oklart huruvida dessa är gjorda av Marwan själv eller av en vän, beundrare, en finansiär, en kritiker eller en belackare”. Vad är sant och vad är falskt?
Anslaget anger därmed tonen för hela utställningen, som utan att vara kronologisk, genom verk från de senaste tjugo åren, brer ut sig som en pussellabyrint med fragment, underfundiga berättelser och tragikomiska anekdoter. Ett av verken är en serie fingerfärdiga collage. Biologiillustrationer av olika växter och med prydliga anteckningar vid sidan. ”Blommorna” ter sig extra märkliga. En har Margret Thatcher ansikte, en Benjamin Netanyahus, en annan har Yassir Arafats. Enligt väggtexten handlar det om att en person som under Libanon-kriget arbetade på underrättelsetjänsten, hade till uppgift att ge de stora ledarna kodnamn. Hon var också biolog och det var därifrån hon hade hämtat namnen.
Utställningens kanske vackraste verk är ”Sweet Talk, Commissions” (Solidere 1994–1997), och upptar en hel vägg. I en manipulerad, loopad sekvens i slowmotion syns byggnader på Beiruts gator rasa samman och resa sig i en pågående böljande rörelse. Som om verkligheten kunde spolas fram och tillbaka. Det finns inget före och inget efter.
