Går det att få en jämlik sjukvård i Sverige med dagens system med 21 regioner och överenskommelser med Sveriges och kommuner och regioner (SKR)? Frågan är i allra högsta grad aktuell och vänstern måste nu tydligare sätta ned foten om vad vi vill se.

Hos vårdpersonalen kokar ett ordentligt miss­nöje med regionernas ständiga miss­lyckanden över att säkerställa bra arbetsmiljö och en patientsäker vård. Dagens system med 21 regioner som styr sjukvården inte är hållbart. När sjukvården i dag kräver mer samarbete och nationell högspecialisering fungerar det inte att alla regioner har olika vårdsystem, olika ersättningsmodeller eller olika journalsystem.

Vi ser också hur många mindre regioner saknar skatteinkomsterna för att kunna bära sina sjukvårdskostnader. Vi har fått en nationell modell för köp- och sälj av sjukvård mellan regioner. I flera år har det pratats flitigt om att vårdcentralerna ska förstärkas. Ändå händer väldigt lite. Vårdanalys konstaterade nyligen i sin rapport ”Nära vård i sikte – rapport 2021:8” att det i princip inte sker någon omställning trots vackra ord. Likaså har regionerna länge misslyckats totalt med att jobba strategiskt med kompetensförsörjningen i vården. Det saknas helt enkelt ett nationellt grepp, styrning och finansiering.

SKR är ingen myndighet. Det är primärt är en kostsam arbetsgivar- och lobbyorganisation. Insynen är svår då man inte omfattas av den insyn som gäller för en myndighet. Det är ändå denna organisation som getts allt mer makt över sjukvården. Socialstyrelsen borde i stället få mer mandat att styra och samordna sjukvården. Ett mer optimalt system vore att ha färre och större sjukvårdsregioner vars ansvar ska handla om att primärt planera sjukvården. Finansieringen bör ske med statliga medel för att på riktigt säkerställa jämlikhet.

Det är tydligt att regionerna i dag inte klarar av att resurssätta primärvården tillräckligt. Även detta är en omställning som staten måste ta ansvar för genom att nationellt besluta om en långsiktig resurs­ökning till primärvården i hela landet. Förutsättningarna för nå en jämlik sjukvård på lika villkor handlar alltså inte enbart om att göra upp med marknadsstyrningen och fasa ut vinstdrivande företag med fri etableringsrätt från sjukvården. Sjukvården måste ses som ett nationellt ansvar där den statliga styrningen för ökad likvärdighet måste öka. Vi har insett det när det kommer till den katastrofalt fungerande styrningen av skolan. Vi måste också inse detta när det gäller sjukvården.