I sin nya bok I en annan klass följer journalisten Emma Leijnse två skolklasser. En där föräldrarna har hög utbildningsnivå, och en där de har låg. Den visar att klassbakgrund tycks få allt mer inflytande över kvaliteten på utbildningen.
I partiprogrammen och regeringens nationella plan för skolan är ett av de främsta målen mer ordning och reda och mer arbetsro för eleverna. Mobilförbud nämns som en åtgärd, liksom större möjlighet att stänga av och omplacera elever. Högerut lyfts frågan om särskilda skolor för stökiga elever och ordningsbetyg. Mycket tycks handla om små ingrepp, detaljstyrning och punktåtgärder. Samtidigt finns längre linjer att följa i utvecklingen av den svenska skolan. En som har gjort just det heter Emma Leijnse, som är journalist och i två tidigare böcker tittat bland annat på hur de svenska Pisa-resultaten gått ned, och hur konsekvenserna för könsskillnader tar sig i uttryck. Nu är hon återigen aktuell med en reportagebok om skolan. I en annan klass berör hur skillnaderna i den svenska skolan ökat markant de senaste 20 åren och att eleverna i allt högre utsträckning är segregerade utifrån klassbakgrund.
Emma Leijnse bestämde sig för att följa två mellanstadieklasser i tre år. En av dem i en skola i Lund där många elever hade högutbildade och välavlönade föräldrar, och en klass i Malmö där föräldrarna var lågutbildade och där arbetslösheten var hög. Hon upptäckte att skillnaderna i studiero var stora, och att klassen i den utsatta skolan var mer känslig för yttre faktorer.
– Jag slogs av att det socioekonomiska slår igenom på så många olika sätt. När många kommer från hem med lågutbildade föräldrar så påverkar det skolan, och då slår det tillbaka på eleverna igen. Det är så onödigt. För vi kanske inte kan göra så mycket åt att barn föds in i olika familjer, men vi kan göra något åt hur skolan fungerar, säger Emma Leijnse.
Bilden hon fick av att följa de olika klasserna stämde väl överens med den statistik som visar hur de som har sämst förutsättningar hemifrån också får gå i en skola där lärarbehörigheten är lägre och personalomsättningen högre. På så sätt blir skillnaderna större, och homogeniteten i klasserna mer påtaglig. Skolan får därför allt svårare att agera som den demokratifostrare den länge varit.
– Bakgrunden är mest boendesegregationen, men också skolvalet och friskolorna. Jag har tittat på två kommunala skolor, men det finns gott om forskning som visar att andelen friskolor ökar segregationen i skolan, berättar Emma Leijnse.
Enligt henne är språket något av det mest grundläggande för att åstadkomma en mer demokratisk skola.
– Det är oförsvarbart att låta skolor med många barn med utländsk bakgrund ta emot nyanlända. Man måste se till att eleverna klarar skolspråket, genom att till exempel gå ihop med elever som pratar svenska. Det är väldigt grundläggande och det kostar inte någonting, samtidigt som nyanlända vinner väldigt mycket, säger hon.
